Foto: SF

”The Loft”

Uppdaterad
Publicerad

Kristoffer Viita har ändå rätt kul framför denna ofokuserad gröt av otrohetsaffärer, knivar i ryggen och blonda femme fatales.

Den brötiga grabbfestfilmen a la ”Baksmällan” har en lite mindre uppmärksammad kusin i mansgris-moralkakan.
”Very bad things” (1998) tillhör en klassiker i genren, där en övertänd svensexa leder till ett mord på en strippa. Eller nyss bioaktuella ”The Riot club”, där ett gäng slynglar på Oxford super och sextrakasserar sig mot en blodig final på engelska landsbygden.

Det senaste bidraget, ”The Loft”, kombinerar klichéer kring urspårad homosocialitet med andra schabloner från 90-talets erotiska thrillers. Resultatet är ett manus som överdoserar på oväntade twister och skådespelare som tar sig själva på grovt allvar i en film som blir ett skämt på sig själv.
Men, det är ändå en underhållande resa.

Fyra unga hunkar från New Yorks yuppieöverklass och deras tjocke kompis (man kan se manusmötets insikt i sista minuten: ”Hmm, är inte alla för snygga?”) köper en lägenhet tillsammans. En oas från fruarna dit de kan ta sina tillfälliga erövringar för kvällen.

Alla är inte sålda på idén men Vincent (Karl Urban) pitchar det som ”a once in a lifetime golden opportunity”. Det är förstås inte lika roligt när gänget hittar en kvinna mördad i vindsvåningen och alla börjar skylla på varandra. Vem var där kvällen innan? Vem har slarvat bort sin nyckel?

Enligt beprövad formel återberättas historien med tillbakablickar till de första planernas berusning, och framåtblickar till polisförhöret där allt plötsligt inte är så jävla kul längre. Dumskallarnas tjafsande i vindsvåningen fungerar som ankare i nuet fram tills att de blir ologiskt korkade i sina försök att undanröja liket. Ingen verkar ha sett ett enda avsnitt av CSI.

I de stunder som ”The Loft” är tryggt inbäddad i en filt av ironi fungerar det galna upplägget. Oftare blir de misogyna männen (”en hora kan inte bli våldtagen”) och kvinnorna som de antingen bedrar eller ligger med, endimensionella bortom trovärdighetens gräns. Vad som började som habilt thrillerskräp blir en ofokuserad gröt av otrohetstrianglar, knivar i ryggar och blonda femme fatales som tycker om att klä av sig. Jag vet inte om det är synd eller skam.

Betyg: 2
Regi: Erik Van Loy
I rollerna: Karl Urban, James Marsden, Mattias Schoenarts m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet