Vi verkar ha en minitrend på gång där jänkarna inte bara hämtar upp sina gamla publikdragare ur filmhistoriens källare, utan också berättar dem på dåtida, numera antikverade, vis. Den här remaken av John Sturges 1960-talsfilm ”7 vågade livet” (i sin tur en amerikansk version av Akira Kurosawas ”De sju samurajerna”) påminner i det hänseendet om den nyliga adaptionen av ”Ben-Hur”:
Kända aktörer flockas i kristet marinerad action där de flesta inblandade, trots ett hårt leverne på prärien, har perfekt tandrad. Styckets enda kvinna utför sina bravader med markerad urringning och nybalsamerat hår – detta trots att hon ska föreställa slitsam och jordnära bondhustru.
Moralen är simpelt svartvit och skurkarna skjuter som krattor medan hjältarna kan fälla en buffel på 100 meters avstånd med ett skarpslipat gem.
Och indianer pratar konstigt och äter rått, rött kött.
Om man som undertecknad dessutom fross-tittat på kommande HBO-serien ”Westworld”, där delar av handlingen utspelas i en temapark med medvetet klichéartad västernmiljö, blir det extra svårt att engagera sig i en så schabloniserad spelplan som i ”The Magnificent Seven”.
Historien om den lilla staden som terroriseras av ett gäng banditer och söker hjälp från ett gäng revolvermän är en av genrens mest arketypiska och har sedan länge passerat parodistadiet (roligast är ”¡Tre Amigos!” från 1986); men här är varenda förment vass replikväxling, varenda hårt kisande blick, på dödligt allvar.
Det hårda men hjärtliga kamratskapet mellan de inhyrda männen ska väga upp den sinistra tonen, men det där kamaraderiet existerar bara på det papper som rollfigurerna är saxade ur.
Okej, Ethan Hawke och huvudrollsspelande Denzel Washington lyckas i alla fall nästan arbeta upp lite bromance-stämning.
Peter Sarsgaard gör en bovboss som inte bara dödar en massa oskyldiga nybyggare, han misshandlar dessutom prästen och toppar sedan allt genom att bränna upp kyrkan. Han är kort sagt Satan själv. Och enligt Hollywoods gammaltestamentliga våldsekvation, där skurkars våld möts av samma våld som de själva har utövat, finns inget straff som är hårt nog för honom.
Speciellt inte då det här är en nytolkning där kyrkan både bokstavligt och bildligt talat står i centrum.
Kul dock att se en gammal 90-talsfavorit som Vincent D’Onofrio (”Full Metal Jacket”) i sadeln igen. Han har/hade en nervig närvaro som här i och för sig döljs väldigt väl bakom en björnliknande hydda med stort skägg.
Tekniskt sett finns inte mycket att klaga på, såklart. Fet budget ger feta fina panoramabilder, och måhända kan man med mycket god vilja se detta som en hommage till föregångarna, men när Antoine Fuqua och manusförfattande Nic Pizzolato (”True Detective”) inte verkar vilja bidra med något eget – förutom då att byta hudfärg på huvudrollen – ter sig hela projektet rätt… onödigt.