Ridley Scott, som fyller 78 i november, är i likhet med Woody Allen en regissör som inte låter framskriden ålder sätta några som helst hinder i vägen för en stadig, på gränsen till tvångsmässig produktivitet.
Den sortens hängivenhet – en film om året, basta! – får sina kvalitetsmässiga följder. Precis som i fallet Allen är Scotts senaste titlar en blandad kompott, med förra årets hiskeliga bibelepos ”Exodus: Gods and Kings” som möjligt lågvattenmärke. Men inte heller ”The Counselor”, hans pinsamma thriller från året innan, gjorde rimligtvis någon enda människa glad.
Desto roligare att konstatera att Ridley Scott nu är tillbaka i god, och märkligt ungdomlig, form med ”The Martian”.
Filmen bygger på en roman av Andy Weir, och till att börja med luras man nästan att tro att man befinner sig i Scotts skräckklassiker ”Alien”. Ett gäng astronauter beger sig ut på en ogästvänlig, stormig planet och allt går fel så fort luftslussen öppnas.
Men tonen är en helt annan än i den gotiskt skräckinjagande ”Alien”: i ”The Martian” lurar varken slemmiga monster eller freudiansk symbolik. Allt är precis vad det verkar vara – det vill säga en monumentalt obönhörlig natur, som gjord för att betvingas av en klämmig, skeppsbruten amerikan. Rollen som astronaut Watney görs av Matt Damon, numera medelålders men fortfarande så ungdomlig att han bara förstärker känslan av pojkboksäventyr.
Och jodå, jag är fullt medveten om att begrepp som ”pojkboksäventyr” lämpligen bör åtföljas av tunga suckar och ögonrullningar. Såna är vi anbefallna att hålla oss för goda för! Saken är bara den att ”The Martian” med sitt enkla upplägg (en man + en planet = kamp för livet) på ett opretentiöst sätt bara fungerar. Den får jobbet gjort, lite som astronaut Watney själv.
Originell så det stör är ”The Martian” förstås knappast. Redan 1964 kom ”Robinson Crusoe on Mars” med snarlikt upplägg, för att inte tala om original-Robinson med sina 300 år på nacken.
Det påhittiga ligger möjligen i hur Scott kombinerar klassikern med andra filmer som vi redan sett: räknenissarna på NASA är lyfta från ”Apollo 13” till exempel. Damons astronautkolleger i rymdskeppet skulle kunna befolka ”Endast änglar har vingar” eller någon annan gammal Howard Hawks-klassiker där coola yrkesproffs räddar livet på varandra när tillfälle ges.
Raka rör, kan man säga – kanske ett extra lämpligt uttryck för en historia där huvudpersonen behandlar hela världen som Meccano: precis allting kan ju i en handvändning byggas om till något annat och livsviktigt! Fiffigheterna vill aldrig ta slut, och det säger en del om Scotts berättartalang att de kluriga problemlösningarna faktiskt oftast kommer som överraskningar.
Och där har vi kanske kärnan. En film som ”The Martian”, befriad från originalitet och psykologiskt djup som den är, måste röra sig raskt framåt för att vi inte ska tröttna. Det vet Scott, och han trycker på gasen i nära två och en halv timme.
Han växlar skickligt mellan tre skådeplatser: Damon på Mars, astronautteamet i rymden och NASA-vetenskapsmännen i Houston. Mycket av spänningen ligger i ekvationer, letande efter radiofrekvenser och beräkningar av vindhastigheter – det vill säga företeelser som vi i publiken rimligen kan mindre än inget om. Spännande blir det likt förbannat.
Eller för att uttrycka samma sak annorlunda: Jo, ”The Martian” är en så kallad ”robinsonad”, en oavlåtligt käck pojkbok med koloniala förtecken, men på bio.
Å andra sidan lyckas Ridley Scott här finna thrillerelement i aktiviteter av typen gödselframställning och potatisodling (jag lovar). Det måste ändå hedras.