Dansk western? Klart att man först blir lite skeptisk. Men om Sergio Leone framgångsrikt kunde servera en hel värld spaghettivästern på löpande band borde ju en pølsevariant inte vara helt omöjlig.
Och precis som huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen sa på en pressträff i Cannes efter filmens festivalpremiär var det ju faktiskt just vi nordbor och européer som en gång befolkade den stora kontinenten i väst (efter att först ha utfört etnisk rensning av urinvånarna) och borde ju därför också ha viss tolkningsrätt.
Regissören Kristian Levring lyckas i de första scenerna etablera en stämningsfull och dammigt trovärdig immigrantstämning kring danske Jon (Mads Mikkelsen) och hans lilla familj som möts på en vindpinad diligensstation i ett litet, slitet nybyggarsamhälle. Jon har köpt sig en bit land och nu kommer fru och barn efter.
Det rör sig om några korta sekvenser, där Mikael Persbrandt presenteras som Jons äldre bror, som ger nödvändig realistisk grund för att man ska kunna engagera sig i det som komma skall.
För sedan blir det åka av.
Först i en diligens där några slemmiga skurkar brutalt krossar invandrarens dröm om en lycklig framtid i det nya landet, sedan ut på prärien och in till smärtans kärna när hämnd ska utkrävas.
Onda män med dollartecken i ögonen styr en stad med fegisar och måste bringas på knä med våld. Nej, premisserna är inte direkt unika. Lucky Luke hade känt igen sig – om än kanske inte i det generösa blodflödet.
Vi får obönhörligt våld med gammaltestamentlig moral, men ändå, tack vare den jordnära etableringen av miljö och bakgrundshistoria, en livfull och inte minst stiligt bildsatt uppdatering av mina pojkrumsfantasier.
Jo, det gäller nog att man har en rejäl dos gammal westernvurm i minnesbanken för att gå igång på den här skapelsen som jobbar någonstans i utrymmet mellan pastisch och genrehyllning.
Mikael Persbrandt talar med viss möda danska och kvinnorna pratar i princip inte alls. Jons fru avpolletteras snabbt och för att vara riktigt säker på att slippa en massa fruntimmerstjat har Levring och manusförfattaren Anders Thomas Jensen sett till att styckets enda överlevande kvinna (Eva Green) har fått sin tunga avskuren...
Regissören har sagt att just detta är en kommentar till hur kvinnliga roller i gemen har behandlats i genren, och det behöver ju inte vara en efterhandskonstruktion… men det är ändå inte en vild gissning att Gudrun Schyman gärna skulle vilja skicka filmmakarna på Fi:s omskolningsläger.