Kombinationen Michael Winterbottom och Steve Coogan borgar för kvalitet. Regissören och skådespelaren har naturligtvis gjort ett och annat intressant på egen hand, men när de strålar samman flödar verkligen inspirationen. ”24 Hour Party People”, ”Tristram Shandy”, ”Look of Love” och så TV-serien ”The Trip” där Coogan och komikern Rob Brydon käbblade sig runt den engelska landsbygden och testade såväl krogar som varandras tålamod.
I en halvfiktiv situation där de spelade sig själva, men ändå inte riktigt, gick de lös på varandra i ideliga imitationsdueller och med sylvassa pikar avlossade ur mungipan.
Alltså ett klassiskt omaka-par-upplägg som skulle kunna ha varit lika saggigt som en engelsk ”sausage” men som tack vare följsam regi, begåvade improvisationer och aktörernas kvicka hjärnor gav suktande mersmak.
Så kommer då den andra säsongen. ”The Trip to Italy” gick i våras på BBC (finns tillgänglig på import-dvd) och nu har alltså den nerklippta bioversionen premiär på svensk duk.
En uppföljare alltså, ett faktum som naturligtvis får smisk av det metakommenterande paret (fritt översatt ur minnet):
– Det är andra-albumet-syndromet, säger den skeptiske Steve Coogan vid deras första stopp på en trattoria i norra Italien. Det kan bara gå fel.
Brydon kontrar med att nämna ”Gudfadern 2”, vilket Coogan avfärdar med att det är det undantaget från regeln, som alla drar upp när man pratar om uppföljare.
”The Trip to Italy” är späckad med populärkulturella referenser och tillbakalutade nonsenskonversationer som säkerligen kan reta gallfeber på icke troende men som faller undertecknad rakt på läppen.
Om att äta vilt:
– Det är sundare, djuren har gått omkring i skogen och ätit nyttiga saker. De är vältränade!
– Som Mo Farrah (brittisk långdistanslöpare). Skulle du äta Mo Farrah om ni var på samma plan som störtade i Anderna?
– Ja, kanske. Om han var död.
– Säg att han var dödligt skadad, men inte död. Förlamad från höften och ner: Skulle du, om du var på svältgränsen, börja gnaga på hans fötter?
Och så fortsätter det. Från Mo Farrah nedre delar till Stephen Hawkins hjärna, som Steven skulle föredra framför att tugga på Robs dito.
Dessutom en massa fotogenisk mat, fantastiska vyer som gör att man vill packa väskan, pronto!, en drös imitationer av kända aktörer – allt kryddat med mittlivskris och en gnutta dödsångest. Förutom att man har bytt land är det framförallt det senare som är nytt med duons tripp till Italien.
”Har du noterat att unga kvinnor ser rakt igenom dig nuförtiden?”, säger Steve Coogan. ”Förut kunde man skicka iväg ett leende och få ett i retur, ett litet ögonblick av spänning, inget mer, men ändå. Nu får man en beklagande min som är reserverad för gamla farbröder. Eller idioter”.
Rob Brydon, mindre känd för oss men folkkär i Storbritannien, fick i första serien agera bollplank till den då mer skrymmande Coogan. Den här gången tar Rob för sig, både av utrymmet och kvinnorna. Den stillsamme småbarnsfadern har ett ”litet äventyr”, vilket visserligen stryker hans stukade fåfänga medhårs men samtidigt river i samvetet.
Det görs inte någon större affär av det, i alla fall inte i filmversionen, men det här är inte heller en (semi)fiktion som vill eller ens bör gå på djupet. Den må få oss att reflektera över medelåldern och förgängligheten men det är i så fall snarast av misstag.
Winterbottom, Coogan och Brydon lyxhajkar i Italien för att underhålla, och det gör de väl. Mycket väl.