Fredrik Sahlin recenserar ”Tjuvheder”

Publicerad

Det luktar guldbaggenomineringar om ”Tjuvheder”. Peter Grönlunds långfilmsdebut är den bästa svenska filmen Fredrik Sahlin sett i år.

”Tjuvheder” dimper rätt ner i en villigt väntande samtid. Vi lever ju i en kulturell samtid som knäböjer inför det autentiska uttrycket, där den förment verklighetsnära dokumentären firar ständigt nya triumfer och där cirka 99 procent av alla Hollywoodprodukter är based on a true story.
Och här kommer en film som tar tag i våra stärkta medelklasskragar och släpar ut oss på stadens bakgator.

Det här på pappret ganska småskaliga dramat attackerar sinnena med en förbluffande frenesi och akut närvaro. Det handlar om hemlösa Minna, en kvinna som nått botten, driver runt i Stockholms skuggor, tar och säljer droger, kämpar för överlevnad i en enda andtruten framåtrörelse mellan socialen, förfallna bosättningar och Sergels torg.

Även om Minnas domäner ligger nära våra, rent fysiskt, lever vi i två skilda dimensioner. ”Tjuvheder” utspelar sig i en verklighet som man ibland kan ana i ögonvrån när man hastar över Plattan på väg mot Kulturhuset.

Minna behöver pengar, snabbt, och lurar en av de hårdaste skurkarna, vilket ju inte är så smart. Det vet hon nog också, men vi rör oss här bland människor med extremt dåligt konsekvenstänkande. Den långfilmsdebuterande regissören Peter Grönlund (som själv jobbat som socialarbetare) och den tämligen okända huvudrollsinnehavaren Malin Levanon (ses dock i ”Flocken”) tar oss effektivt ner på Minnas nivå. Jag kommer på mig själv med att sitta och vara glad när hon lyckas kränga knark, får in lite deg.

Malin Levanon är briljant i sin tolkning av den utslagna kvinnan (guldbaggenominering kommer), men den figur som etsar sig fast hårdast i hjärnbarken är en av svensk filmhistorias hemskaste skurkar, tjackpundaren och över-langaren Christer Korsbäck, spelad av amatören Jan Mattsson.

Dialogen tidigt i filmen planterar hans ankomst, det är uppenbarligen en otäck man på ingång, och när Christer väl kommer blir man inte besviken: Hans tandlösa överkäke i det av ilska förvridna ansiktet kommer förfölja mig länge. Det är inte osannolikt att även han dyker upp på nästa års Guldbaggegala.

Här är också en av manusets många tillgångar; att det inte gör en vettlös bad guy av Christer Korsbäck, han är en affärsman, låt vara nedgången och med dålig impulskontroll, men han har en pragmatisk hållning till ekonomi, man behöver inte på sedvanligt knarkthrillervis ta kål på sina ovänner, det blir ingen rik på.

”Tjuvheder” har beskrivits som en mix av ”Ett anständigt liv” och den danska knarkthrillern ”Pusher”. Jo, till viss del, men till skillnad från den senare, och i princip alla andra filmer som utspelar sig i samhällets skithus, hämtar ”Tjuvheder” inte sin dynamik från en brottsintrig. Det här handlar om det vanliga buset, här finns inget mord som ska klaras upp, ingen storkupp som ska göra hjälten fri, inga heroiska dåd eller känslosamma vändningar.
Okej, slutet drar lite åt det hållet men annars är det skitig, stinkande och spattig vardag för hela biopengen.

Med andra ord: Autenticitet. Film bygger som bekant på illusion, och den skulle vara svår att nå om vi exempelvis hade fått se Pernilla August i glida omkring och sälja silar.
Ett bevis på hur fel ett känt ansikte kan te sig på fel ställe, kommer här när Lo Kauppi plötsligt dyker upp i en viktig roll. Illusionen vacklar till. Kultursverige lyser igenom, men det går över. Snabbt. Kauppi, Levanon. Mattsson och Grönlund jobbar sig snabbt in i mitt psyke igen.
Och sitter kvar där än.

”Tjuvheder”

Visa

Betyg: 5
Regi: Peter Grönlund
I rollerna: Malin Levanon, Lo Kauppi, Jan Mattsson m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet