Cannes är mer än någon av sina konkurrenter en kontrasternas festival. Det är en enorm diskrepans mellan å ena sidan lyxen utanför festivalpalatset där det fina folket rasslar med sina juveler (eller ja, för den delen vi journalister som går på invigningscocktail med dignande buffébord) och å andra sidan det sociala elände som inte sällan utspelar sig på duken. Visst slinker det med en och annan genrefilm eller drama av lättare karaktär men den genomsnittlige tävlingsfilmen bär på ett tydligt politiskt eller samhälleligt patos.
I år har inte helt oväntat den rådande flyktingkrisen tagit sig in i salongen. I Michael Hanekes ännu ej visade drama ”Happy End” kommer vi se hur verkligheten våldgästar en fransk medelklassfamilj, frontad av Isabelle Huppert, i Calais. Filmens käcka titel berättar nog mer om Haneke än om dramats verkliga skeende, den hårdkokte österrikiske regissören skulle inte känna igen ett lyckligt slut om det så bet honom där bak.
Den ungerska filmmakaren Kornél Mundruczós ”Jupiters moon” har en mer spektakulär ingång på flyktingtemat. Det börjar med några hejdlöst spännande scener där ett gäng syrier försöker ta sig in i Ungern men blir beskjutna av gränspolisen. Unge Aryan blir träffad av tre skott, överlever mirakulöst nog, och inte bara det; plötsligt kan han levitera och utföra en hel del andra magiska knep. Aryan som sakta utvecklas till en ofrivillig Jesus-figur, flyr från flyktinglägret, jagas av den nitiske polisen Laszlo men får hjälp av en desillusionerad läkare. Det här suggestivt fotograferade och vigt klippta dramat är signerat samme man som 2014 gjorde den mäktiga och allegoriskt samhällskritiska ”White God”, och även om han tar till en del övernaturligheter här, stammar historien ur en högst påtaglig verklighet. Sentensen, tror jag, kan summeras så här: Om Jesus kom tillbaka idag, och skulle försöka predika i Europa, skulle han ruttna bort i ett flyktingläger.
Och, i morgon bitti ska jag och några få andra lyckligt lottade journalister mötas bakom festivalpalatset för transport till okänd ort, där den mexikanske regissörstjärnan Alejandro González Iñárritu ska presentera sitt virtual reality-projekt ”Carne y Arena”. Den ambitiösa filmmakaren som har mästerliga verk som ”Babel” och ”The Revenant” i sin filmiska ryggsäck, har här skapat en cirka sju minuter lång VR-upplevelse som lovar sudda ut gränsen mellan vi och dem, mellan flyktingarna som kämpar för sina liv och vi som står vid sidan av och betraktar.
Mer om det i morgon. Kollegor som tagit del av ”Carne y Arena” (första visningen var igår) vittnar om en omskakande upplevelse, som hänger kvar ett bra tag – eller i alla fall fram till nästa press-cocktail…