För första gången på länge gör en dokumentär att det börjar alstras sekret i min ögonvrå. Det är verkligen ingen kvalitetsmarkör i sig, men det är ändå lite överraskande att det är just Magnus Gertten & Stefan Bergs porträtt av den gamle proggrockaren Björn ”Affe” Afzelius som orsakar tåravgången.
När det begav sig var Björn Afzelius tydligen en ratad musiker, i alla fall i kritikerkretsar. I princip mobbad, hävdade han själv, och Magnus Gertten & Stefan Bergs dokumentär.
För min egen del var Afzelius på den tiden bara ett namn, en relik från dåtiden. Som Hyland ungefär. Plus politiken då.
Ingen man ens funderade på att förhålla sig till, åt endera hållet.
Filmen borde ju av den anledningen mest ha ett akademiskt intresse för undertecknad, med en möjlig bonus som spegel av en annan tid, en annan plats. Men eftersom upphovsmännen inte bara är ute efter att hylla eller dokumentera, utan faktiskt har ansträngt sig för att teckna en nyanserad bild av denne sargade person, blir ”Tusen bitar” till ett kännbart och lite sorligt människoöde.
Vi ser kvinnokarlen med anknytningsproblem, egocentrikern men också pappan och framförallt den djupt engagerade idealisten med de stora visionerna. Mest imponerande var hans agerande i Nicaragua. När Ronald Reagan pumpar in 100 miljoner dollar till rebellerna i Contras, i hopp om att de ska störta Sandinistregeringen, åker Björn Afzelius genast dit och anordnar en stödkonsert för att dra in åtminstone en miljon till den senare – och låter dessutom bygga ett kulturhus.
Perspektivet var alltid stort, det sociala patoset gigantiskt, vilket imponerar extra idag när termen solidaritet är en raritet i den offentliga vokabulären.
Även bekräftelsebehovet var av väl tilltagen art. Bitarna där Marianne Lindberg De Geer berättar om deras slingriga och krångliga relation bidrar med ytterligare några bitar till det psykologiska pusslet.
Men okej, det är inte helt svårt att förstå dåtidens kritiker (men inte den hävdade mobbningen såklart). Björn Afzelius musik och texter var enkla, raka och folkliga. Utan undertexter men med en rejäl dos sentimentalitet.
Det sistnämnda skulle man även kunna säga om filmen – och det är här tårarna kommer in.
Många av hans låtar får ny tyngd när man får inblick i hans uppväxt med en psykiskt sjuk mamma som tryckte ner och betedde sig svekfullt mot honom. Det är hårt att del av. Han sjöng ju om det, många gånger, men om man inte lyssnar är det svårt att höra.
Men nej, Gertten och Berg håller sig trots allt på rätt sida, är inte spekulativt känslosamma, men de borde ha varit med lyhörda inför sin egen skapelse. Efter sisådär 80 minuter formligen skriker ”Tusen bitar” nämligen efter avslut. Just när man tror att man sett ett fint avsked, tar filmen sats för ytterligare ett slut. Och sedan kommer ett till. Betygsfyran ligger löst till.
Men inspirerad till merlyssning blir man. Efter visningen loggade jag direkt in på Spotify för att plocka fram några av de gamla örhängena, men det svänger allvarligt talat inte speciellt mycket.
Björn Afzelius själv, och filmen, engagerar klart mycket mer än hans låtar.