Det handlar om enäggstvillingarna Siri och Helena som levt åtskilda sedan barnsben men här strålar samman i de italienska alperna.
Helena blir inbjuden att besöka systern på kurhemmet Himmelsdalen men när hon väl kommer dit inser hon att något är knas. Himmelsdalen visar sig vara ett luxuöst och experimentellt fängelse för psykopater. Inramat som det är av berg och branta stup är flykt omöjlig, vilket gör det möjligt för ledningen att låta sina patienter gå frigång, de är dock hållna i schack via ett avancerat övervakningssystem.
Siri övertalar Helena att ta hennes plats, bara för en dag, så att Siri kan ta sig ut för att hjälpa flickvännen som hon påstår har blivit misshandlad av sin homofobiska man. Den enda dagen blir flera och Helena förstår att Siri inte tänker komma tillbaka, och eftersom alla tror att Helena är Siri är hon fast i Himmelsdalen. Hennes försök att förklara situationen stärker bara läkarna i deras tro att det är den manipulativa Siri de har framför sig.
Svenska Josefin Asplund, som gör sköldmön Astrid i brutala forntidsserien Vikings, axlar här båda huvudrollerna och pratar precis som resten av ensemblen engelska. Det förklaras nödtorftigt med att systrarna har en amerikansk mor, men handlar nog i grunden om att Cmore vill kunna sälja serien till utlandet. Resten av gänget framför (och bakom) kameran är också av internationellt snitt, och frontas av den amerikanska stjärnan Matthew Modine, vars karriär kommit in i en andra andning tack vare hans medverkan i Stranger things.
Författaren Marie Hermanson storhet är att hon skapar egna världar som ligger bara en knuff sidledes från den vi andra vandrar i, ett slags vardagsmytiska tillstånd med lättare thrillermoment. Allra bäst av hennes alster är Mannen under trappan som också har televiserats (2009), med Jonas Karlsson och Frida Westerdahl i rollerna som ängsliga medelklassare som inser att det redan bor en människoliknande varelse i det hus som de flyttat in i. Där fanns en psykologisk dramatik som fångades framgångsrik av (nu sorgligt bortgångne) filmskaparen Daniel Lind Lagerlöf.
Flera adaptioner har det inte blivit, vilket i och för sig är förståeligt. Det är generellt svårt att föra tankar från papper till skärm, och säkerligen extra svårt när det kommer till Marie Hermansons mystiska berättelser som pågår lika mycket inom som utanför huvudpersonerna.
Tyvärr är just den psykologiska dramatiken som bortblåst här, eller åtminstone nedbantad till en basal nivå där institutionens läkare och terapeuter pratar banalt psykolog-lingo som övertygar föga.
Serieskaparna har bytt kön på Marie Hermansons huvudpersoner, vilket ju ligger i tiden, men det gör egentligen inte så mycket med berättelsen. Förutom då möjligen att den så kallade manliga blicken blir kvinnlig. Kameran ligger nämligen markant ofta och gärna på en av de manliga huvudpersonernas nakna överkropp.
Lika flagrant är intrigen som i den här tappningen ter sig tillkämpat konstruerad och – vilket är än värre – frustrerande repetitiv. Det pågår nämligen en konflikt i dalen mellan några av de styrande fångarna, varav Siri var den ena, och den information som Siri satt på måste ju Helena (och vi) få ta del av. Det är inga avancerade saker, det rör sig om premisser som skulle kunna levereras i en någon enstaka scen, men eftersom serieskaparna vill dra ut storyn över åtta avsnitt har man skapat ett otal likartade scener där Helenas informationsinhämtande avbryts av att någon som inte för höra närmar sig:
”Kom så ska du få höra: den som mördade X var… nej, det kommer någon. Vi ses senare.”
Typ.
Saggigt.
Men okej. Ambitionsnivån är ändå hög och visst bränner det till ibland, speciellt mot de sista avsnitten men vägen dit är på tok för krystad och märkligt odramatisk för att hålla engagemanget uppe.
Synd på så rara Hermanson-ärtor.
Himmelsdalen har premiär på Cmore den 30 maj.