Carrie Mathison sitter på psyket, sargad av förra säsongens vistelse i ryskt fängelse där hon kanske, kanske inte, avslöjade en massa säkerhetsklassade hemligheter.
Saul Berenson jobbar i sin tur som nationell säkerhetsrådgivare och när han får problem under fredsavtalen med talibanerna låter han hämta sin favoritagent, som dock är mer labil än någonsin.
Den amerikanske presidenten Warner åker till Afghanistan men dör när hans helikopter blir nedskjuten, alternativt kraschar, i talibankontrollerat territorium vilket gör att fullskaligt krig hotar. Carrie och Saul får ännu en gång rycka ut i fredens tjänst.
Den sista säsongen är tyvärr en av de svagaste (bra slut dock, återkommer till det). Likväl satt jag pliktskyldigt där framför skärmen varje måndagkväll, fastlåst i ett förhållande som snarare bygger på gamla gemensamma minnen än akut attraktion.
Manusförfattarnas försök att pressa fram spänning genom ett klassiskt time lock-grepp (kamp mot klockan) känns smått desperat. Carrie har 48 timmar på sig att rädda planeten och under de sista cirka 12 hinner både hon och andra flänga fram och tillbaka mellan USA och Mellanöstern i ren teleporteringsfart. Jo, tidsförlängning tillhör genren men här blir det bara slappt och dumt.
Värre är att manusförfattarna tar till det gamla slitna konceptet ”Den ädle vilden”, när de ska berätta om den förut onde, men nu milde, talibanledaren Haqqani.
Hans önskan att lägga ner vapen, Sauls roll som godmodig fredsmäklare och Haqqanis son som vildbasen som vägrar ge upp är kalkerad direkt från valfri gammal hollywoodsk västernfilm där urinvånarna tvingas ta emot den starkes, självgoda fred.
Homeland-gänget har många gånger tidigare fått kritik för sitt porträtt av muslimer och ville uppenbarligen sluta med stereotypflaggan i topp.
Inte heller Carrie håller stilen i åttan. Hon är utarmad, beter sig ovanligt inkompetent och icke trovärdigt. Nu återstår mest bara den där galna uppsynen och den ständigt darrande hakan. Rollfiguren har blivit en karikatyr – men får i alla fall viss upprättelse i seriens absolut sista minuter där hennes dubbelspel i Ryssland till och med får den luttrade Saul – och undertecknad – att dra på smilbanden.
Ett stilla förortsliv med dottern hade inte passat Carrie så det fanns egentligen bara två möjliga slut: döden eller fortsatt aktivitet. Seriemakarna valde det senare, i en inte helt oväntad men ändå fin vändning.
Vilket inte är oviktigt. En series slut kan definiera dess eftermäle.
Sopranos: Stiligt!
Game of thrones: Njäää...
Här sluts också den åtta säsonger och nio år långa cirkeln. Carrie Mathison blev, precis som hennes första uppdrag och kärlek – Nicholas Brody – tillfångatagen av främmande makt, och måste efter det kämpa för att rentvå sitt namn. Det är ingen subtil utveckling, men det är rätt tänkt. Ger en känsla av det avslut som det också är.
Eller?
Den sista scenen, där vi förstår att Carrie fortfarande är i Sauls tjänst, känns misstänkt mycket som en klassisk ”To be continued...”.