Bergen, vidderna, glaciärerna, lavastränderna – och delikatessen surhaj (haj marinerad i urin). Den isländska naturen är maffigt mäktig. Såväl i verkligheten som i fiktion. Det var det kärva vikingadramat Korpen flyger som vann över mig till Lag Island men landets många goda berättare har lutat sig hårt mot flora och fauna både före och efter det.
Inte minst på senare tid när drönare och datorkraft gjort det lättare att fånga den mustiga stämningen där ute bland lavablocken.
När man som här dessutom har lagt till ett gigantiskt, hotfullt svartgrått askmoln som ruvar hotfullt över människorna är suggestionen total.
Molnet kommer från vulkanen Katla som hade ett utbrott för cirka ett år sedan och fortsätter att pumpa upp lava och aska. Den lilla byn Vik som ligger strax söder om berget har evakuerats, endast ett fåtal människor bor kvar i en miljö som på grund av det ständiga nedfallet av aska är klätt i 50 nyanser av grått.
Vi möter en samling bräckliga individer som på olika sätt går i sorg, lever sina liv i backspegeln. Någon sörjer ett dött barn, en annan en förlorad kärlek och en tredje en död syster. Och allas liv ställs på ända den dagen då en kvinna, endast klädd i ett heltäckande lager av kladdig aska, kommer vandrande från vulkanen. Det visar sig vara Ása, hon som alla trodde dog för ett år sedan, och snart dyker det upp fler nedsvärtade människor som borde vara döda.
Alltså inte helt olikt den franska serien Gengångare (2012), i alla fall inledningsvis, men Katla tar sedan andra egna vägar.
Det är den isländska filmens största namn, Baltasar Kormákur, som står som avsändare. Han har hållit på ett bra tag nu, slog igenom med 101 Reykjavik (2000), blev snart internationell gångbar, men är alltid bäst när han berättar om hemlandet, som i hyllade Djupet. Och visst är det till stora delar en spännande och hjärnvrickande serie. De första fyra, fem avsnitten kittlar själen på precis rätt ställen för den som går i gång på folklore och hednamystik; och väcker också den hetsätarlust som en god serie ska.
Men när Katla glider över från thriller till drama försvinner samtidigt en del av attraktionskraften. Katla lider nämligen av den pandemiska åkomma som drabbar vart och vartannat manus i vår tids uppblåsta TV-seriebubbla: stoffet räcker inte riktigt för att bära ända in i mål.
Dessutom är internlogiken lite… ranglig, men den är å andra sidan så medvetet snärjig att det är svårt att avgöra. Ett mysteriespel ska så klart sätta de grå cellerna i arbete men det tär lite på illusionen när man får för sig att inte ens upphovsmakarna har korpkoll på premisserna.
Nå, det är till viss del de uppblåste förhoppningarnas besvikelse som talar, Katla har fortfarande tillräckligt mycket isländsk egenart för att kvalificera som sevärd. Och en sjujäkla storslagen natur.