TV-serier med kortfilmskorta avsnitt blir allt vanligare, vilket egentligen är ett deppigt tecken på att nutidsmänniskans uppmärksamhetsspann börjar bli löjligt kort. Tio minuter drama på liten skärm är allt vi antas mäkta med mellan selfies och statusuppdateringar. Men om man lägger band på sin inre domedagskverulant inser man snabbt att de också har en nonstop-liknande effekt. Har man satt i sig en, vill man genast ha fler. I alla fall om serien ifråga har en sprittande själ, som Nick Hornby-skrivna State of the union (HBO) eller denna varmt underhållande Rocky-artade historien (boxaren, inte hunden) signerad Patrik Eklund.
Det doftar Lars Molin-skröna lång väg om berättelsen där Anki Larsson tronar grådaskigt som AnnBritt, en före detta elitspelare i badminton som 35 år efter sin senaste match lever ett eländigt, ensamt och alkoholiserat liv i en förort till Stockholm. Nja, inte helt ensam. Sonen Mattias, som efter skilsmässan bor i sin skabbiga bil, kommer på besök ibland, men hans tillvaro går annars mest ut på att göra livet surt för exfrun och hennes nye man (som prekärt nog tidigare var deras parterapeut). Den senare är en finurligt skriven roll, briljant spelad av den evige birollsinnehavaren Jimmy Lindström som här får visa upp en ny, mjukare sida.
Olle Sarri gör Mattias med sin beprövat halsstarriga närvaro, som är lika irriterande som svidande träffsäker. Skådespeleriet är med andra ord på topp rakt igenom, uppbackat av Eklunds tonsäkra regi och ett lättsamt men ändå kännbart manus, som kretsar kring AnnBritts livstrauma: den där sista matchen där domaren dömde ut en matchboll som enligt AnnBritt tydligt var inne. Eftersom hon har impulskontroll som en skorpion slog hon domaren blodig med sitt racket och stormade sedan ut ur idrottshallen och bort från den sport som hade varit hennes allt.
Nu ska hon försöka få revansch.
Det vore väl inte helt galet att prata om Revansch som varandes även Patrik Eklunds dito. För 10 år sedan hyllades han helt rättvist för sina underfundiga och norrländskt lakoniska kortfilmer om vanligt folk med mänskligt knepiga själar. Istället för abrakadabra nominerades till en Oscar och Slitage vann pris i Cannes, vilket gav honom chansen att göra sin första långfilm, Flimmer – som inte blev riktigt lika bra. Nej, det var verkligen ingen kraschlandning, Eklund slog så vitt jag vet heller ingen recensent blodig, men ändå en svacka. Han har bruksregisserat serier efter det, men här märker man att det är hans verk, från start till mål.
Inte minst Eklunds goda känsla för nutidsmarkörer känns igen. Nej, inte den identitetspolitiska, digitala innerstadsnutiden, snarare en förment folklig tillvaro som kantas av hotande bostadsrättomvandling, mindre väl fungerande mindfulness, tjötiga fas3-jobb och överprisade tempurkuddar. Rollfigurerna är roligt skruvade men ändå utrustade med tillräckligt mycket nyanser för att beröra.
Den enda bucklan i plåten är liten, men ändå synlig. Eklund kunde gott ha sållat en aning i dialogen som vid några tillfällen säger det som bilden redan har berättat. Men så är jag i och för sig också allergisk mot såna övertydligheter.
Det första av de tio avsnitten visas den första juni och den stora del av befolkningen som hellre följer SVT via ång-tv än Play tvingas sedan vänta en hel vecka på nästa tiominutare, vilket ju är på tok för länge. Och inte helt förenligt med seriens dramaturgi. Revansch är en räcka munsbitar som triggar belöningssystemet på samma sätt som den där mobil-appen man inte kan sluta spela. Bara en gång till, sedan ska jag ta itu med disken...
Kanske är detta upplägg ett listigt sätt att styra även den streaming-ovana publiken till SVT Play, där läggs nämligen serien ut med tre avsnitt i veckan, medan hela klabbet finns där från den 29 juni.