Jude Law är en jagad man i The third day. Foto: HBO Nordic

Tv-recension: Svettstänkande ångest i The third day

Uppdaterad
Publicerad

Kultfilmen The Wickerman och Midsommar rör på sig i Fredrik Sahlins minnesbank när han ser den brittiska sektthrillern The third day.

Det är ett igenkännbart filmiskt landskap, men inte slitet, inte för oss som går igång på fiktioner där huvudpersonen gör besök hos en knasig sekt i isolerad miljö. The Wickerman från 1973 är väl kanske den kultigaste i genren, och har en del ytligt gemensamt The third day, medan förra årets amerikanska skräcksemester i Sverige, Ari Asters Midsommar, var en av de bästa hittills.

Dock led den lite av den bristande gåtfullheten, där handlade det mest om kontrasteffekt, normalitet mot sekterism. Det vi fick, var det vi såg – men vi såg i och för sig rätt mycket kul.

Filmrecensioner

The third day håller som sig bör hårt på sina hemligheter, pytsar ut dem i lagom portioner under sina enbart sex avsnitt. Spelplatsen är en liten ö utanför den engelska kusten, avskuret från fastlandet, förutom under några få timmar per dag då det starka tidvattnet drar ut och blottar en liten gropig väg. Det är hit Sam (Jude Law) skjutsar en tonårstjej som han just räddat från att ta livet av sig.

Han hälsas som hjälte men märker snart att allt inte står rätt till på ön, och frågorna hopar sig. Varför ville flickan hänga sig? Vad är det egentligen för gud som folket dyrkar? Varför säger sig så många känna igen honom, trots att han aldrig har varit där förut?

På den tredje dagen återuppstånden. Som Jesus, ni vet. Den kristna tematiken bildar någon slags fond här men egentligen handlar det, som i flertalet sekter, om maktmissbruk, girighet och främlingsfientlighet. Ett litet vi, som tror att de har gud på sin sida, mot dom, som påstås vandra i dödsskuggans dal.

Jude Law får verkligen sträcka på sina skådespelarben här. Stjärnan som oftast spelar snygga glidare med stel överläpp visar sig ha många fler uttrycksfulla ansiktsmuskler än någon kunde ana. Men så är hans rollfigur också laddad med neuroser, sorg och ett lite för närgånget förhållande till spritflaskan.

Under seriens första halva ligger kameran dikt an Laws svettiga och smått vanvettiga anlete. Skärpedjupet är ofta extremt kort: när ögonen ligger i fokus är näsan suddig, allt för att baxa in oss i hans egocentriska och jagade sinne. Suggestionen funkar fint.

Störst avkastning på investerad tid ger ändå det stabila britterna Paddy Considine och Emily Watson som spelar det skumma paret tillika pubägarna som framträder som öns och seriens egentliga nav. Watsons tunga har aldrig varit skarpare, Considine aldrig halare.

I fjärde avsnittet kliver en ny huvudperson in, spelad av Naomie Harris, och hon gör det tillsammans med en hövligt socialt distanserad kamera. Här kommer förnuftet, den som har överblick och kan se den sekteristiska ön i kyligare ljus.

Jo, där dyker engagemanget en aning. Vettvillingar och deras synvinklar är ju alltid mer intressanta än de nyktert objektiva, men framme vid slutet av avsnitt fem är nyfikenheten restaurerad.

Och sedan var det slut.

Nja, inte på serien – den har som sagt sex avsnitt – utan på det som vi i pressen fått förhandstitta på.

Många frågetecken förblir därför böjda. Och eftersom det generellt är den sista akten som höjer eller sänker ett verks värde, är alla eventuella betyg i det här läget egentligen prematura, men så här långt pekar tummen uppåt. 

The third day

Betyg: 4

Regi: Philippa Lowthorpe, Marc Munden

Manus: Dennis Kelly

I rollerna: Jude Law, Naomie Harris, Emily Watson m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet