Det första mötet med den omtalade serien om vikingen Ragnar Lothbrok, hans släkt och dess härjningar, höll i cirka en kvart. Alla var lite för snygga, hade lite för vita tänder och den där engelskan med den ”skandinaviska” accenten var provocerande dum (återkommer till det). Först vid det tredje försöket, då jag orkade fram till det andra avsnittets första vikingatåg, föll jag till föga.
Hjärnan bakom projektet är den brittiska författaren och producenten Michael Hirst (The Tudors, Elizabeth) och man kan tänka sig att det var Game of Thrones (premiär 2011) framgångar som gjorde att MGM och de andra tv-producenterna två år senare vågade ta klivet ner i långbåtarna.
Det är ett ojämnt bygge men också en mäktig turné: Kampanjen mot frankerna i Paris, fajten mot Ruserna, bosättningen av Island. Alltså skeenden som ägt rum i verkligheten, som lockar till googlande och på så sätt ger mervärde.
Vilket också delvis förklarar seriens popularitet. Den lyckas nämligen locka två tittstarka grupper samtidigt: grabbgänget som gillar svärd och sandal-genren och oss före detta grabbar, nu hobbyhistoriker, som föredrar lagom förvanskad dåtid framför helt fria fantasier.
Verkliga personer som Harald Hårfager, furst Igor av Kiev, saxaren Alfred den store, delar scenen med mytiska eller påhittade storheter som Björn Järnsida, Ivar Benlös och magikern/båtbyggaren Floke (Gustaf Skarsgård).
Och det ligger faktiskt en tanke bakom den ovan nämnda engelska brytningen. När Ragnar och gänget möter andra folkslag uppstår en språkförbistring, som är rätt ovanlig i genren. Oftast brukar alla människor tala engelska med olika accent och bisarrt nog ändå – oavsett ursprung – förstå varandra. Men när Ragnar träffar saxare får vi så att säga höra hans ord med den andres öron, och vice versa, vilket ger en situation där Ragnar plötsligt talar fornnordiska och den andre fornengelska. Udda och kul.
Vikings viktigaste tillgång var annars den anarkistiska hållningen till vad som brukar vara tillåtet i den breda fiktionen. Som exempelvis den där massakern av kristna munkar i Wessex. Nej, det är inte dådet i sig som eggar, så klart, utan att det är våra hjältar som utför det, och att manus inte straffar dem för det. Serien är alltså skriven ur vikingarnas råbarkade perspektiv, inte utefter vår tids moral, vilket är spännande ur ett metaperspektiv.
Men det håller tyvärr riktigt inte hela vägen fram. Med framgången kommer större budget, mer kontroll utifrån. Det punkiga ersätts med kristen rock. Serien blir kort sagt mer konventionell över tid. Ett vanligt öde för populära serier. Även nämnda GoT.
I den svaga sista säsongen infinner sig ruelse och självrannsakan. En era är över. Kristendomen har segrat, Ansgar är på ingång och resten är som man brukar säga historia.