Vi knegar på, stångas med vardagen, ryar på våra barn, sviker, missbrukar förtroenden och/eller droger, men när terrordådet slår till blir allt sådant futtigt.
Så skulle man kunna summera sentensen i danska When the dust settles (i alla fall efter de sju av tio avsnitt som släpptes i förväg). Nej, det är inte mycket till undertext men å andra sidan får vi en hel del ”övertext” i den här mycket ambitiösa och komplext ihopknåpade serien.
En kväll kliver två terrorister in på restaurang Svin, mitt i det Köpenhamnska heta krogdistriktet Køttbyen, och börjar meja ner folk med sina automatkarbiner. Det är en hård inledande scen som vi i mitten av serien får se i sin vidriga helhet, men som annars återkommer i såväl framåt- som återblickar. Vi får nämligen följa ett gäng individer och deras liv, från nio dagar före dådet till en tid efter detsamma. Inte helt olikt den senaste fiktionen om Utøya-massakern, den norska hyllade tv-serien 22 juli.
Det är ett danskt mikrokosmos vi möter; arbetarfamiljen Dalsgård med den drogande tonårssonen, palestinske Jamal, hemlösa Ginger, den svenska popsångerskan (spelad av Malin Crépin), den gamle rasisten Holger som bor på hem, nämnda Marie och hennes ensamstående mamma, Svin-kocken Nikolaj och, i något slags huvudroll, justitieministern Elisabeth Hoffman.
Alla är de sammanbundna av den blodiga attacken men också, ska det visa sig, av andra mer dolda och oväntade trådar.
Just det här dådet har alltså inte ägt rum på riktigt, i alla fall inte just där eller då, men på många andra ställen, i liknande livsföraktande form. Inte minst på Drottninggatan i Stockholm. Ett dåd som jag tyvärr bevittnade på plats vilket gjorde den här tittningen extra svår. När kulorna började vina kring nioåriga Marie släckte kritikerhjärnan ner och jag var tvungen att trycka på paus. Verklighetens offer stod plötsligt och knackade mig på axeln.
Det är omöjligt att inte umgås med funderingar huruvida det är spekulativt att skapa drama av sådana här tragedier, eller om terrordåden har blivit en så pass självklar del av vår tillvaro att de lämpar sig för att fiktionaliseras. Svårt, men det handlar väl i slutändan mest om genomförandet och det är i det här fallet absolut inte spekulativt. Seriens skapare, Dorte W Høgh och Ida Maria Rydén (även Dicte), tar sorgen och smärtan på allvar, låter den ta tid; koncentrerar sig på människorna och deras liv mer än på massakern.
Det politiska spåret är svagare och har också fått en del pisk i hemlandet där en del recensenter ansett serien vara ”typiskt danskt politiskt korrekt”. Och visst finns det en lätt uppfostrande ton i några av replikerna, framför allt de fällda av Elisabeth Hoffman som kämpar för en mer humanistisk flyktingpolitik.
”Jag vill inte att asylpolitiken ska styras av rädslan för terror”
”Vi jagar terrorister, inte en hel befolkningsgrupp”
Här hemma hade vi nog inte höjt på ögonbrynen inför sådana citat, men i ett land som på allvar nyligen funderade på att skicka flyktingar till en öde ö får de kanske större emfas och effekt.
Men det är inte för politiken man ska se detta, utan för de många välskrivna vardagsscenerna och den ständigt skavande relationen mellan föräldrar och barn.
För det är utan tvekan ett gediget och intrikat manusbygge. Även om någon linje känns onödig, någon vändning lite klantig, är det till största del ett smart vävt nät av skeenden och omständigheter.
De flesta serier gör ju oss dessutom till fiktionsknarkare. Har man väl investerat X antal timmar så vill man ju ändå ”se hur det går”. Själv längtar jag exempelvis efter den avslutande säsongen av Vikings, trots att mitt estetiska sinne säger att det inte är mycket att hänga i seriegranen.
When the dust settles är bättre än så men inte någon av de stora serierna. Trots det är jag ändå så djupt indragen i Nikolajs restaurangplaner, i familjen Dalsgårds trubbel, Maries öde och själva dådets upplösning att jag suktar efter nästa fix.
Betyget avser bara de första sju avsnitten. Hur helheten ser ut får vi reda på först på lördag då serien läggs ut i sin helhet på SVT Play.