Foto: Folkets bioVisa alla (2)
Visa alla (2)

Tysk dubbelmacka

Fredrik Sahlin har sett två tyska filmer som lägger det postnazistiska heimat på analyssoffan.

Svenska filmdistributörer har på senare tid inte direkt gödslat repertoaren med tysk fiktion men nu i höst ser vi en liten germansk invasion komma rullande. Två titlar denna helg, och senare i höst även verk av gamla rävar som Margarethe von Trotta och Wim Wenders..

Men nu alltså den hyllade regissören Christian Petzolds senaste uppgörelse med det tyska förflutna, ”Phoenix”.
I multipla prisvinnaren ”Barbara” från 2012 såg vi regissörens favoritskådespelerska Nina Hoss i titelrollen som östtysk läkare som hamnar i onåd hos myndigheterna och därför tvångsförflyttas till en liten by där de kan hålla bättre koll på henne. Det handlade om förtryck och den paranoia det kan skapa. Och skuld.

Ännu mer så i den mörkare ”Phoenix”, där samma Hoss gör Nelly, en judinna som överlevt koncentrationslägret och som efter krigets slut återvänder till Berlin för att leta upp sin man som kanske var den som angav henne till nazisterna.

En skottskada i ansiktet har tvingat Nelly till ett omfattande ansiktslyft vilket gör att varken hennes man eller någon annan känner igen henne. Nelly hittar mannen, som ändå ser vissa likheter med sin, som han tror, döda fru och försöker övertala Nelly att mot betalning spela sig själv, så att han ska kunna lägga rabarber på fruns förmögenhet.

Ja, de här premisserna verkar ju först lite väl komplexa och krystade; som hämtade från ett extra utflippat Scooby Doo-avsnitt, men när Petzolds manus snart utvecklar sig till ett slags noirdrama känns intrigen snart helt kongenial.
Och lika mycket som det är en tystlåten och valiumpåverkad (det går inte undan i svängarna) förväxlingsthriller är det en dovt klingande allegori om en nation som efter det andra världskrigets trauma var tvungen att återuppfinna sig själv.

Vilket nästan helt osökt för oss in på helgens andra tysk, ”En labyrint av lögner”. Det här är en rak en-mot-alla-intrig som utspelar sig i Frankfurt under sent 50-tal där en nybakad och mycket rättrådig åklagare får upp ögonen för vad som hade skett i koncentrationslägren, och idogt försöker få andra att se, eller vilja erkänna, tyskarnas brott mot mänskligheten.
Hans arbete leder fram till de numera kända Auschwitz-rättegångarna 1963.

Även här hittar vi alltså det post-nazistiska heimat på analyssoffan, men i det här fallet ligger allt berättande på ytan, det finns inte så mycket övrigt att fundera på. Förutom då den överraskande insikten att gemene german, vid den här tiden, var uppseendeväckande historielös. Myndigheterna, som ju till stor del styrdes av före detta nazister, hade lyckats vagga in det sargade folket i ett kollektivt täckande bolster.
Men till slut tog sig som bekant verkligheten in.

Som rättegångsdrama är en ”En labyrint av lögner” inte mycket till nervkittlare. Vi ser de genre-obligatoriska scenerna där ett gäng patosfyllda jurister råpluggar dokument sent in på natten, de givna motgångarna ramlar in och skuldfördelningen är tydlig, men okej – dramat får ju naturligtvis ändå mer tyngd i och med dess verklighetsförankring och bistra fond.

I veckans tyskduell vinner ändå utan tvekan Petzolds finstämda fågel Fenix över det ändå sevärda David vs Nazist-Goliat-dramat. Det längsta strået drar kanske den svenska biopubliken som nu erbjuds lite tyska fibrer i sin annars lättuggade anglosaxiska filmdiet

P.S. SvT visar Christian Petzolds ”Barbara” fredagen den 28/8, under rubriken ”Filmklubben” – där undertecknad visar idel god film. D.S.

”Phoenix” ”En labyrint av lögner”

Visa

Betyg: 4
Betyg: 3
Regi: Christian Petzold
Regi: Giulio Ricciarelli

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet