Foto: SF

”Under körsbärsträden”

Uppdaterad
Publicerad

Sofia Olsson gillar Naomi Kawases lågmälda skildring av naturens gång, spetälska och bönplättar.

Körsbärsblomningen är en laddad tid i Japan. De utsökta blommorna som försvinner så snabbt skapar både skönhet och ångest, små rosa påminnelser om att allt som är vackert också är brutalt förgängligt. Regissören Naomi Kawase placerar sin senaste film under ett körsbärsträd, och mycket riktigt är det en historia om det vackra i livet, naturens gång, början och slutet. Och... plättar.

Sentaro lever ett tyst och trist liv i en liten kiosk där han tillverkar och serverar Dorayaki-plättar. En sorts tjocka små pannkakor med söt bönpasta i mitten. Han har sina vanliga kunder, skolflickor som sitter och tramsar på rasterna, men också gott om tid för uttråkade rökpauser.

Så dyker Tokue upp och undrar försynt om det finns någon övre åldersgräns för extrajobbet som utlyses i kiosken. Hon är 75 år och hennes händer är helt förvridna. Sentaro nekar henne jobbet men Tokue ger sig inte utan kommer tillbaka med en plastbytta med “An”, bönpasta, som hon gjort själv. Efter att Sentaro till slut smakat på bönpastan, anställer han den gamla skruttiga damen.

Ryktet om den fantastiska bönpastan sprider sig snabbt, och snart ringlar kön lång utanför den lilla kiosken under körsbärsträdet. Allt medan affärerna blomstrar fördjupas Sentaros och Tokues vänskap, utan att allt för många ord yppas.

Tokue tittar på bönorna, lyssnar på dem och liksom visualiserar deras liv från bönstock till gryta. Denna överdrivna omsorg om mat skulle kunna vara löjlig, men Tokue är ingen vanlig jordnära gumma som bankar in livsvisdom i de yngre generationerna. Hon är barnsligt förtjust i plättlagarlivet, samtidigt som hon tar det här med sötsaker i allmänhet och bönpasta i synnerhet, på ett nästan religiöst allvar.

Inget varar dessvärre för evigt, körsbärsträdet tappar både blommor och löv och Sentaros och Tokues framgångsrika tillvaro i plättkiosken tvingas ta slut. Och försiktigt, försiktigt berättas så Tokues livstragedi, hur hon som barn såg sina händer bli deformerade och lämnades på en leprakoloni. Där har hon bott i över 60 år, Japans “lepra-lagar” som i princip låste in sjuka på sanatorium, upphävdes först 1996.

Men Tokues tragiska historia är inget regissören dundrar till med för att göra något slags debattinlägg, nej, tragedin berättas bara som ett stilla konstaterande om hur livet kan vara. Skådespeleriet följer samma lugn och särskilt Kiki Kirin, som Tokue, spelar fram en ljuvlig blandning av barnslig förtjusning och åldrad visdom.

Fotot skorrar lite på sinaställen, som att fotografen tvingats komplettera med bilder i sista stund och inte fått till ljuset, men det är ändå en vacker film om det stora i att ta de små sakerna på allvar.

“Under körsbärsträden” är mindre i skala och enklare än Kawases förra storslagna film “Still the water”, men även här är det de lugna relationerna, det lågmälda funderandet över livets villkor som är kärnan. En film som stillsamt pågår, om ensamma människor som möts, skönhet som tar slut och om hur det förgångna försiktigt andas i nuet.

Betyg: 4
Regi: Naomi Kawase
I rollerna: Kirin Kiki, Miyoko Asada, Etsuko Ichihara m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet