Året är 1945, och Hitler är äntligen besegrad. De danska landsvägarna fylls av avväpnande tyska soldater som på vägen hem hånas och misshandlas av den danska befolkningen.
Vi ser en underofficer med stor kroppshydda, men mikroskopisk empati, sparka skiten ur några på måfå utvalda hjälplösa germaner. Han heter Sergeant Carl Rasmussen och ska snart få bossa över ett gäng unga tyska män, eller snarare pojkar, som ska se till att hitta och desarmera de sammanlagt över två miljoner minor som tysken har grävt ner längs den danska kustlinjen.
”Under sanden” bjuder på en rent primal spänning: Sprängas eller inte sprängas. Har man apterade minor i huvudrollen behöver man ju egentligen inte mycket till dramaturgi.
Riktigt jobbigt är det i början, men efter tag blir man lite blasé, precis som grabbarna på stranden. Och det straffar ju sig. I alla fall för dem.
Jag gillar hur regissören Martin Zandvliet skildrar den här emotionella pendelrörelsen, mellan det nervigt akuta och en falsk känsla av trygghet. Både på stranden och i relationerna mellan sergeanten och pojkarna. Så fort man slappnar av kommer nästa ågrenattack.
För cirka åtta år sedan gick Martin Zandvliet från ofta anlitad klippare till framgångsrik regissör, och har nu tre hyllade långfilmer under filmbältet och en Hollywood-produktion är på g.
I ovanligt sevärda biopicen ”Dirch” och stiliga Paprika Steen-solot ”Applåd” berättade den manusskrivande regissören om två knepiga men karismatiska skådespelare; han rotade så att säga runt på sin egen branschs bakgård, men här vidgar han vyerna och tar han sig an den här inte helt smickrande sekvensen i den danska historien.
Men Martin Zandvliet är egentligen mer intresserad av mänskliga relationer än av det historiska skeendet. Det här är ett pacifistiskt drama som vill att vi ska individerna under uniformerna. Han hymlar inte om var vi ska lägga våra sympatier, han lägger in någon pliktskyldig replik här och där på temat ”tänk på vad tysken gjort mot oss” men det räcker med en blick på de unga förvirrade grabbarna för att den tanken ska självdö.
”Under sanden” handlar om hatets och krigets vansinne, och dess konsekvenser. Och om en hårding som blir (öd)mjuk inför livet, som lyckas se människan bakom fiendeuniformen.
Att jänkarna fick ögonen för Zandvliet efter ”Under sanden” är ingen överraskning, för även om det vi ser är baserat på verkligheten, är berättandet ganska hårt mallat efter den hollywoodska formeln för kännbart drama.Uppdelningen mellan goda och onda rollfigurer är väldigt tydlig, och psykologin är lite väl enkel – vilket gör att realismen och det historiska sammanhanget får ta en del stryk.
Men svettigt och nervtvinnande är det ändå. Såklart. Det är en film som sätter spår. ”Hajen” gjorde att många av oss undviker att simma i öppet vatten. Efter ”Under sanden” har man inte lust att hänga på stranden heller.