”Upp i det blå” är rolig, gullig och charmig. Herreminje, det låter helt outhärdligt när jag radar upp dessa adjektiv för att beskriva en barnfilm. Bör inte bra barnkultur skaka om? Ställa svåra frågor? Kanske skrämmas lite? Kan det ens vara kvalitet om jag beskriver en film på detta sätt? Ja. Det kan det. För det är nämligen skillnad på att vara inställsam och omtänksam.
Åttaåriga Pottans liv är på inget vis sorglöst och rosaskimrande. Hennes föräldrar har inte tid att komma på skolavslutningen, och löser sommarlovsproblematiken med att skicka henne på ponnyläger. Stressade som de är släpper de av henne på fel ställe mitt i ingenstans, Pottan hamnar tillslut på en risig återvinningsstation där något skumt verkar vara i görningen.
Rydbergs Retur visar sig vara en underbar plats, trots att dess egentliga existensberättigande är skräp. Eller kanske just därför? Här återvinns inte bara sånt som folk slängt, även samhällets olycksfåglar kan få en ny chans. Som den övergivna Pottan, den förhärdade brottslingen Dennis Kofot eller den mycket ensamme rymdforskaren Babblan Krubblo.
Visst har ”Upp i det blå” de ingredienser som krävs för ”högkvalitativ” barnkultur i form av utsatta barn, radikal samhällsanalys och allmän fördomsfrihet. Men framförallt är den rolig och underhållande. Regissören Petter Lennstrand har absolut gehör för den här skillnaden mellan inställsamhet och omtanke. Hans dockfigurer må svära, dricka öl och vara lika jobbiga och röjiga som Mupparna-trummisen Animal, men deras värme övertrumfar allt och gör till och med dåliga karaktärsdrag älskvärda.
Många dockfigurer känns igen från Lennstrands tidigare sucéer ”Allram Eest” och ”Höjdarna”, men allra mest tongivande för den här filmens själva grundkänsla är en helt ny figur: den lille bleke, bekymrade och permobilburne gubben Ture. Med sin omtänksamhet och knappt hörbara röst styr han hela återvinningscentralen.
Trots Pottans utsatthet och Dennis Kofots aggressivitet blir ”Upp i det blå” aldrig otäck. Inte heller blir den fånig eller platt. Själva äventyret är knappast nagelbitande, och Ida Engvolls bisarra danska superskurk är föga trovärdig med sin låtsasdanska, men det gör ingenting. Filmen är inte slarvig, den är gjord med lätt hand och gott humör.
Detta kombinerat med sympatiska figurer och en genomgripande kärlek till det som allmänt betraktas som skräp, gör ”Upp i det blå” till en av de roligaste och finaste barnfilmer jag någonsin sett.