Foto: SF

”Drivs av ett stilla patos”

Uppdaterad
Publicerad

Maj Wechselmanns film om kärnkraftsolyckan i Fukushima drivs av ett patos som bara spårar ur i slutet. Trots sina brister är filmen angelägen för oss alla, skriver Isabelle Espinoza.

Några av de inledande bilderna föreställer en karta över Västsverige. 20 kilometer från Ringhals kärnkraftverk ligger Varberg.  Kungälv ligger 20 kilometer åt andra hållet.

När Maj Wechselmann tar oss till Fukushima och orterna kring platsen för jordbävningen och tsunamin i Japan, beskriver hon hur där dividerades om just vad det nödvändiga kilometerantalet i en radie kring olyckan var när det gällde att evakuera människor.

Filmrecensioner

20 kilometer är i sammanhanget ett futtigt avstånd, låter Wechselmann oss förstå, och motsvarande scenario i Sverige skulle betyda att flera än ett par av västkustens sommaridyller vore rökta. Som i: obeboeliga, för all överskådlig framtid.

Maj Wechselmanns senaste film härbärgerar en strid, underliggande ström av mer eller mindre välartikulerade anklagelser om förekomsten av kärnkraft i Sverige, i Japan, ja, i världen.

Det är många geigermätare som tickar och en hel del, i och för sig återhållsamma, bilder på djurkadaver. Flera tusen kor och flera tusen grisar dog till följd av olyckan.

En märklig japansk vardag framträder i de orter strax utanför evakueringszonen som Wechselmann och hennes två team besöker, där mätningar med dosimetrar, geigermätare och angivelser av mikrosievert är oumbärliga för att klara dagen. Man mäter maten, sanden, marken, vattnet.

Träden och buskarna som omger skolan är visst hälsovådliga, radioaktiva, livsfarliga. ”Glöm inte det, barn!”, säger lärarna. Två-treåriga dagisbarn kan inte leka utomhus, sandlådorna är inte sanerade än, insidan av lokalerna skyddas av vattenflaskor och kartonger med bly… Ädelmodiga och naiva frivillig-arbetare riskerar liv och hälsa i unga år genom att rensa bland radioaktivt material.

Och professionellt agerande lärare, rektorer och föräldrar är modiga och stolta över att de skapat ett fysiskt och mentalt utrymme för att kunna fortsätta med livet som om allt nästan vore som vanligt.

Man blir orolig, mest för barnen på dagiset. Vad betyder det att de utsätts för höga strålningsdoser, att geigermätare tickar och blinkar fram siffror som stegras, att värdena är för höga och vattenflaskor inte hjälper? Del två av den här dokumentärfilmen, om en sådan skulle göras om de här barnen om 20 år, vad skulle den visa och hur mycket skulle den handla om sjukdom, död och olycka? Och måste vi verkligen vänta på att få se den för att handla?

Och så det här med att The Tokyo Electrical Power Company, kärnkraftverkets ägare, flera år före olyckan blev anvisade att säkra Fukushima mot jordbävningar, vilket de valde att skjuta upp. Detta framkom i den fränt formulerade statliga rapporten som kom 2012.

Wechselmanns film ställer många viktiga frågor, även om inramningen är lite rörig och tafflig ibland, vilket tummar på trovärdigheten.

Berättarstilen med kartbilder och påståenden växlar mellan att ligga på en så självklar nivå att den skulle ge 70-talets pogopedagog-diabilder en god match, – och att vara alltför abstrakt och glömma bort att tittarna inte har gjort samma research eller är lika påläst som filmskaparen själv.

Wechselmann lämnar luckor och hoppar över tankeled på ett sätt som gör att det blir svårt att följa tråden, speciellt för den som vant sig vid att bli ledd i handen genom en berättelse, och tankemässigt förslappats av den gängse dokumentära formen. Så är det inte här. Och det blir därför något chockartat att se Wechselmanns film.

Någon klippmontagekonst à la Godard är det inte tal om.

Att filmen ställer krav och utmanar är den välvilliga versionen. Men sett till innehållet, också den sanna. Och viktigare är; att filmen, trots brister, bevarar angelägenhetsgraden. Att det här är viktigt och förtjänar uppmärksamhet, säger den klart, högt och övertygande.

Kan tänkas att någon liten anmärkning på säkerheten vid kärnkraftverken i Sverige kunde vara befogad, när Wechselmann filmar aktivisterna som bryter sig in och tillbringar timmar på reaktortaken, och cyklar och dansar och lever rövare inne på Ringhals och Forsmarks områden. Budskapet är inte subtilt.

Filmen lyser och drivs av ett stilla patos, som spårar ur helt först under de sista minuterna. Då försöker Wechselmann pressa in även lösningen på hela världens energiförsörjning, med solcellspaneler och allt.

Världens säkraste kärnkraftverk kunde gärna visas på tv, och en anslutande paneldebatt i studion skulle vara både intressant och nödvändig.  Behovet blir starkt av att höra filmare, sakkunniga och debattörer samtala om de frågor som filmen stör och oroar med. På flera orter under första visningsveckan är filmen åtföljd av en utfrågning, ett samtal eller debatt i biografen.

Världens säkraste kärnkraftverk

Regi: Maj Wechselmann

Betyg: 3

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet