För några år sedan kungjorde en av branschens hetaste regissörer att han skulle kasta in handduken. Filmen var inte längre hans medium, nu skulle han återgå till författandet, men när Lukas Moodysson nu (likt de flesta andra cineastiska avfällingarna) ändå återkommer kunde man ju tänka sig att han hade något extra viktigt på hjärtat.
Så är det inte riktigt.
Klart att besvikelsen inledningsvis var kännbar: Nytänkaren och provokatören återvänder bara för att ge repertoaren ännu en filmatisering av ett populärt litterärt verk.
Men om man nu snabbt kalibrerar om instrumenten och förväntningarna ser man en charmig och varmt underhållande berättelse om tre 13-åringar och deras lagom konfliktfyllda tillvaro på Södermalm i Stockholm under tidigt 1980-tal. Vi som också hängde på den numera avdöda hamburgerkedjan Clock får en skön tripp i tidsmaskinen – men dagens unga tonåringar lär inte heller ha några problem med att hänga med på färden.
Moodysson är som vanligt hej och tjenis med sina aktörer, proffs som amatörer, som alla levererar på topp. Den känsliga personregin och en dialog med god insikt i det mänskliga beteendet ger ett gäng gyllene ögonblick och tonvis av igenkänning.
Produktionens miljöansvariga, det vill säga scenografer, rekvisitörer, kostymörer, snickare, musikläggare och allt vad de heter, har också jobbat med full fingertoppskänsla. Ebba Grön, KSMB, gamla Bregott-paket och marängsviss placerar oss effektivt där och då.
Men trots all 80-talsnostalgi är ”Vi är bäst!” främst riktad till en yngre publik. Som vuxen med krav på lite mer friktion är det svårt att hålla engagemanget upp hela vägen. Historien blir aldrig riktigt angelägen, står istället och stampar kring samma pubertala konflikter, tappar snarare fart än tar slut, ebbar liksom ut – som om det vore ett pilotavsnitt inför en kommande tv-serie.
Moodysson byter gärna genre och uttryck (det går ju ingen fet röd tråd mellan exempelvis anorektiskt smala ”Container” och mastodonten ”Mammut”) men han har alltid tidigare jobbat sig in mot smärtpunkten. Men alltså inte här. Det är en mild film som jobbar med ett leende i mungipan, som inte rotar i den tragiska familjesituation som huvudpersonen Bobo lever i, med frånvarande pappa och en gravt egocentrisk mamma.
Istället får vi ett svenskt alternativ till den amerikanska kommersiella fulgenren Familjefilm.
Gott så.