Motstånd och skräckblandad förtjusning. Det är de känslor som inledningsvis infinner sig när jag genom ”Violette” gör min första bekantskap med en av nyckelfigurerna inom efterkrigstidens hetaste litterära kretsar.
Martin Provosts film tar avstamp i andra världskriget, då Violette Leduc lever tillsammans med författaren Maurice Sachs på den franska landsbygden och försörjer sig genom att handla med varor på svarta marknaden. Parets äktenskap är en fasad och Sachs är öppen med sin homosexualitet. Ändå önskar, eller snarare kräver, den ömhetstörstande Violette mer.
Vem är den här enerverande kvinnan med omättligt bekräftelsebehov, undrar jag efter dramats första, lätt överspelade scener. Det är en nyfikenhet som faktiskt bara stundvis dämpas under den nästan två och en halv timme långa speltiden.
Den stackars Sachs tvingas till sist fly för att undslippa Violette. Men innan han gör det, uppmanar han henne att börja skriva.
Och skriver gör hon. Om sitt själsliv, om abort, lesbisk kärlek, trasiga mor- och dotterförhållanden, utlämnande på ett sätt ingen annan kvinna tidigare gjort. Hon gör det bra, så pass att hon snart kommer att bli skyddsling till självaste Simone de Beauvoir.
Förhållandet mellan Leduc och de Beauvoir – vilket Provost skildrar som en passionerad förälskelse från Leducs sida – utgör måhända berättelsens kärna på pappret. Men det är Violettes fascinerande personlighet, och kontrasterna mellan hennes envisa framåtanda och såriga förflutna, som för filmen framåt.
Emmanuelle Devos (iklädd näsprotes, vilket jag aldrig tänker på) är perfekt i huvudrollen, med en bufflig fysik som iklädd ljuvliga 40-talsdräkter och utsökta färgkombinationer pendlar mellan elegans och pondus. Devos ryggar inte för det överspel jag inbillar mig krävs för rollen, men för det mesta balanserar hon uppspärrande ögon och melodramatiskt minspel genom att i precis rätt ögonblick inta en nonchig pose eller ett lätt påstridigt kroppsspråk.
Provost låter Leducs litterära skapandeprocess vävas samman med hennes personlighet, ett klokt drag (det finns en gräns för hur spännande det kan bli att följa en författares skrivarprocess på film). En av poängerna med ”Violette” är också att visa hur Leducs skrivande skapar möjligheter för henne att bearbeta sitt inre kaos och sin ångest över det förflutna. Kompositören Arvo Pärts musikstycke ”Fratres” ackompanjerar Leducs mödor väl, med emotionella stråkar som avlöses av melankolisk stillhet.
Den främsta invändningen gäller filmens omotiverade kapitelindelning, men framför allt det hastigt sammansatta slutet, krönt av en solindränkt epilog som känns påklistrad. Provost har precis ägnat hela sin berättelse åt att beskriva hur en människas såriga själsliv må vara plågsamt men också kan vändas, bearbetas och genom en kreativ process leda till förlösning.
Vi behöver inte veta mycket mer än så.