Amerikanske Michael Moore fortsätter sitt outtröttliga korståg mot allt som är puckat i hans hemland. Ingenting som karln producerat har tyvärr toppat hans analys av efterspelet till skolmassakern i Columbine, i ”Bowling for Columbine”, som bara blir mer och mer relevant för varje ny masskjutning.
Efter uppgörelser med Irak-kriget (”Fahrenheit 9/11”), sjukvårdssystemet (”Sicko”) och skurkarna på Wall Street (”Capitalism: A Love Story”) har Moore blivit en maskot för alla som både älskar och hatar USA. Jag tillhör själv målgruppen, men har tröttnat på Moores lipiga ton som verkar skruvas upp för varje film, och att uppdragen ibland presenteras utan ordentlig kontext.
Efter alla misslyckade amerikanska krig tar Moore nu saken i egna händer och är ute efter att ”invadera” nya länder för stjäla deras bästa idéer, i syfte att laga ett trasigt USA. Moores tidigare filmer har alla haft tydliga måltavlor. ”Where to Invade Next” förespråkar i princip en helrenovering av USA med hjälp av Europas mer socialistiska tankar (och även Tunisiens pro-abort-inställning).
Moore sätter tonen starkt med ett intro där amerikanska presidenters vackra ord om demokrati och frihet läggs som voice-over på nyhetsklipp där militariserad polis misshandlar och fängslar minoriteter.
USA har fram tills nyligen aldrig haft ett enda museum tillägnat slaveriet, till skillnad från Tyskland där minnet av förintelsen bevarats ihärdigt för att inget liknande ska hända igen. Är det därför USAs makthavare lyckats med det moderna slaveriprojektet som är det privatägda fängelsesystemet?, undrar Moore.
Fängelseinslagen är de bästa partierna i ”Where to Invade Next” och jag hade hellre sett en Michael Moore-dokumentär helt fokuserad på fångvård.
En musikvideo där personalen på ett norskt högriskfängelse sjunger ”We are the world” hör till filmens bisarra.
Men i övrigt använder Moore ungefär samma grepp som i ”Sicko”, om än mer ofokuserat. Skolmaten är bättre i Frankrike (Moore låter sig bli chockad över att de franska barnen får lagad mat), Finland har världens bästa utbildning eftersom de inte tillåter privatskolor, Portugal har inget krig mot droger, vilket lett till att drogbrukarna blivit färre, och så vidare.
Det är utopiskt och utan särskilt mycket bakgrund för den som inte känner till USA:s dysfunktionella institutioner, vilket gör allt lite tråkigt att titta på.
Moore reser till Italien och pratar med italienare om deras generösa semester. Wow, vilket arbetarparadis... Gäller de här villkoren alla? Vem vet, det gäller åtminstone det hurtiga paret som Michael Moore pratar med. Och som Moore förklarar det: ”Visst har Italien sina problem men mitt uppdrag är att plocka blommorna, inte ogräset”.
Han hymlar i alla fall inte med sina intentioner. ”Where to Invade Next” predikar mycket till de redan troende, ger oss underhållande vänster-infotainment men är inte helt fulländad som samhällskritisk dokumentär.