Anslaget är mäktigt. Kameran rör sig sakta genom ett öde Budapest, följer en ung tjej på en cykel. Franz Liszts ”Ungersk rapsodi” dånar i högtalarna när vi plötsligt, ur flickans synvinkel, ser hur en hel hord galna hundar kommer springande efter henne.
Det här är utan tvekan förra årets mest udda bidrag till Cannesfestivalen (och dessutom den film som rånade Ruben Östlunds ”Turist” på det finaste priset i sektionen Un Certain Regard).
Tänk en socialrealistisk, steroid ”Lassie”, spetsad med naturens hämnd-spänning på uppdaterad ”Fåglarna”-nivå.
Längre uttryckt handlar det om 13-åriga Lili vars älskade hund Hagen är en blandras och som sådan ogillad av myndigheterna, som har drivit igenom en lag som säger att alla hundar som inte är av ren ungersk ras måste registreras och beskattas. Lilis frånskilda pappa, slakteri-inspektör till yrket, vill inte betala några pengar för byrackan och sätter sonika ut honom någonstans i en tämligen avlägsen stadsdel.
I korsklippta scener får vi se hur Hagen respektive lillmatte hanterar separationen och det är väl målfoto på vem av dem som har det jobbigast. Eller, nja, värst är det ändå för tidigare bortklemade Hagen som snabbt får lära sig ett nytt liv som hund.
Genom flickan och hundens konstant sorgsna ögon ser vi ett samhälle, fullt av egoistiska människor, där empati är ett antikverat begrepp. Värst är männen som spelar marschmusik, slaktar djur och är allmänt maktfullkomliga.
Hagen börjar hänga med de hårda killarna och är snart en av toppdjuren i en stor flock förryckta jyckar som härjar i staden. Man hinner tänka både ”Apornas planet” och förortsuppror innan flocken flänger iväg mot nästa människa som har velat dem ont.
Den tvingande raslagen gällande hundar är för övrigt inte ett påhitt, den finns faktiskt i ett land som på senare år blivit alltmer nationalistiskt. Men regissören Kornél Mundruczó har såklart även ett politiskt ärende rörande oss tvåfotade och vår faiblesse för att dela upp oss i ”vi och dom”.
”Revolten” inleds med ett citat av poeten R.M. Rilke, som lyder ungefär ”Allt som är hemskt hungrar efter vår kärlek”. Det är ju det sistnämnda det handlar om. Kärlek. Eller kanske snarare respekt och vad som kan hända om man inte får den.
Det är inte nya några tankar, i fel händer riskerar de bli ostiga floskler, men regissören Kornél Mundruczó och hans manuskumpaner balanserar fint på den slaka linan, ramlar kanske över åt fel håll, mot slutet – som är övertydligt och smått magnifikt på samma gång.
Ståpäls ger det hur som helst.
Det är ett potent pacifistiskt ögonblick, en humanistisk uppmaning till antivåld och auktoritetstrots mot självutnämnda überhussar av alla sorter.