Favoriten Todd Solondz är tillbaka. Nu med en episodfilm där en korthårig tax går som en brun tråd genom berättelsen, men alla hundvänner bör varnas: Det här ingen ”Lassie” 2.0. Här utgör människans bästa vän bara en hunsad liten farkost som för oss mellan ”fyra historier om kärlek och död” – som någon saluförde filmen som. Jag uppfattade bara det där sista. Döden. Fyra historier om döden.
Men det kanske säger mer om mig än om filmmakaren.
Det handlar om skapande också, som ofta i Todd Solondz filmer finns en spännande metadimension där han skriver manus som diskuterar manus.
Men framförallt då om Familjen, i synnerhet Föräldrarna – ofta rätt störda sådana.
Som i den här särartade auteurens största hit, den svartsynta dramakomedin ”Happiness”:
Scenen där den pedofila psykologen försöker förklara för sin 10-årige son varför han känner dragning till sonens kompisar, men inte till sonen, kommer alltid stanna kvar i mitt minne som en av de, emotionellt sett, mest komplexa i filmhistorien. Äckel, ömkan, förståelse, hat. Flykt!
Samtidigt en beundran för en berättare som skildrar tondöva karaktärer med full tonträff.
Han skapar möten mellan individer utan hud, där det hela tiden kärvar lite i det mänskliga samspelet. Där det outtalade ligger och skaver i undertexten.
Lite som en Roy Andersson utan vitsmink och stora pretentioner.
Så även här, även om dramat aldrig når, men heller inte siktar på, samma djup som i ”Happiness”.
Först ser vi taxen Wiener-dog hemma hos det rika men hela tiden stingsliga kulturparet vars lille son Remi överlevt cancer. Hunden ska fungera som ett levande gosedjur för pojken men föräldrarna har svårt med kommunikationen, med såväl son som tax.
Den lättretade pappan som försöker få hunden att gå fot: Heel! Heel, motherfucker!! Det är kul. Eller scenen med mamman där hon förklarar för Remi varför Wiener-dog måste steriliseras. Det påminner om ovan nämnda sekvens från ”Happiness” – samma stumhet och dumhet inlindat i en vuxen svada som skjuter långt ovanför barnets huvud. Och sätter griller i detsamma.
Man kan – så här långt in i Todd Solondz filmografi – ana att han inte hade det helt lätt som barn. Vilket vi kan vara glada för.
Taxen knallar vidare genom Todd Solondz version av den amerikanska förorten och får hänga med en gammal lärare i manusproduktion (Danny DeVito), ett förvirrat ungt par (där indiebegåvningen Greta Gerwig spelar en äldre version av nördiga Dawn Wiener från Solondz genombrott ”Welcome to the Dollhouse”) och så även en livstrött kvinna med dödsångest.
Den senare spelas av Ellen Burstyn. Som alltid i hans filmer, ser vi kända och erkända aktörer som med kort tid och små medel skapar liv i Solondz skisser. För egentligen är det inte mer än så, här.
Men Solondz är en hejare på att skapa fyllig backstory med rejält bantad information. Han använder triggerord och situationer som cancer, alkoholism, sargad barndom för att få igång publikens engagemang. För det är ju egentligen inte fyra olika historier han ger oss utan en enda, som vi alla går och bär på, den om existensen, om ånger, om döden, om förgängligheten.
Om det låter högtravande, är det bara mitt fel. Solondz förpackar allt det nämnda i en väl avvägd lakonisk humor. En melankolisk, lätt störd komik som pendlar mellan svarta iakttagelser och återhållna gapflabb.
Sålunda väldigt underhållande och insiktsfullt på samma gång.
Todd Solondz är tillbaka.
”Wiener-dog” går även att se som VOD från och med den 14 april.