Betyg: 5 av 5
Regi: Debra Granik
I rollerna: Jennifer Lawrence, John Hawkes, Kevin Breznahan
Förutsättningarna är raka, enkla, inte unika. Ung utsatt kvinna letar efter sin pappa, om hon inte får tag på honom riskerar hela hennes fysiska tillvaro braka samman. Hade hon sökt runt bland kokainkalas i Los Angeles eller New Yorks undre värld vore vi ganska lugna. Där har vi varit förr, vi kan spelreglerna, men när den geografiska bestämningen istället lyder Ozarkbergen, befolkat av crackrökande hillbillies, ligger nagelbanden lösare till.
Men till skillnad från klassikerstämplade ”Den sista färden” från 1981 är detta inte ett drama där hillbillies agerar ”de andra” (de inavlade och livsfarliga ”andra”, ska man kanske tillägga) – ”Winter's Bone” placerar oss istället där, mitt i misären, sida vid sida med en av dem. Och det gör ont att vara i Ozark.
17-åriga Ree tvingas ta hand om sina småsyskon själv, mamma har nämligen gått in ett katatoniskt tillstånd (fullt förståeligt) och pappa har i dubbel bemärkelse försvunnit på en drogtripp. En inte lika fattig granne sticker ibland till familjen ett köttben eller två men annars är det i princip barkbröd som gäller.
Debra Granik berättade i en intervju att när ”Winter's Bone” förhandsvisades i området där den spelades in, kom det fram en ung tjej som sa att hon visserligen kände igen sig men att filmen var lite för ljus, som en saga. Vilket ju är alarmerande med tanke på att detta sannolikt är det hårdaste som går att se just nu.
”Winter's Bone” är en nervtvinnande thriller, med en dialog kärv som kätting, där spänningen i första hand inte generas av intrigen utan av utsattheten, misären, fattigdomen. Vi ser en mörk bild av ett USA långt från allfartsvägen, där männen regerar som talibaner – utan turban och koran men med självklar visshet om mannens överhöghet, där blodsband går före lagbok och där de äldre kvinnorna förvaltar patriarkernas ord och regler, invaggade som de är i tron att det är en normal och given ordning.
Många filmare känner sig idag manade att tala om könsmaktsordning och gör det tyvärr oftast med plakat i handen. Debra Granik gör det till synes i förbifarten men med större tyngd och visshet än någon annan.
Kort sagt en helgjuten filmupplevelse – och då har jag inte ens nämnt skådespeleriet som är lika skarpt som fotot.
Fredrik Sahlin