Att den ungerska filmskaparen Kornél Mundruczó har ena foten i teatern märks på flera sätt, tydligast genom kammarspel och långa scener utan klipp. Han uppmärksammades internationellt 2020 för Netflixdramat Pieces of a Woman som inleds med en spektakulär 24-minuter lång scen i en enda tagning, där en kvinna (Vanessa Kirby) föder ett barn.
Den 18 minuter långa, repliklösa inledningsscenen i Evolution är lika spektakulär men av helt andra skäl. När vi, tack vare små, välplacerade ledtrådar, inser vad de bistra männen håller på med fladdrar det till av obehag i bröstet. Filmen är värd att se bara för denna upplevelse.
Men tyvärr är denna inledande berättelse apart från de följande två, som håller ett annat tempo och berättarspråk. För Evolution är en släktkrönika i tre delar, där den första filmen börjar i helvetet och film två och tre ställer sig frågar: går trauman i arv?
Svaret tycks vara ja. I alla fall om arvet är hela Europas kollektiva andra världskriget-sår som aldrig vill (eller får) läka. Om del ett avhandlar traumats ursprung så handlar del två om effekten av det. Dottern Lena (Annamária Láng) ska eskortera sin halvdementa gamla mamma (Lili Monori) till en prisceremoni. För världen är Eva en överlevare, värd medkänsla och respekt, men för Lena är hon mamman som aldrig kunde ge henne en trygg uppväxt.
Evolution uppfördes som pjäs 2019, skriven av Mundruczó och hans fru och ständiga samarbetspartner Kata Weber. Lang och Monori spelade rollerna på scen och repriserar dem nu på film – också i en enda lång spektakulär tagning. Det är imponerande, liksom att filmen spelades in under bara tretton dagar, under pandemin. Man undrar – hur ska Mundruczó sy ihop detta med den sista berättelsen, om Lenas son Jonas?
Det gör han inte, tyvärr. Berättelsen, som känns fristående från de andra, börjar med att Jonas (Goya Rego) skickas hem från skolan för att en brand brutit ut. Ett utslag av anti-semitism, som Lena tror, eller ”ett pojkstreck”, som skolan hävdar”? Det hela slutar visserligen hoppfullt men känslan är tunn, närapå falsk, efter den starka inledningen och känslosamma fortsättningen. Kanske säger det någonting om mänskligheten, men förhoppningsvis säger det bara någonting om denna recensents pessimism.