Foto: Triart film

Filmrecension: Saknaden

Publicerad

Liksom hyllade Leviathan är hantverket gott, fotot närapå överdådigt och budskapet sympatiskt, skriver Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson om Andrej Zvjagintsev nya film Saknaden. Men tycker samtidigt att det är något som fattas: en nerv, någon slags humor eller bara en gnutta mänsklig värme?

Vad bygger ett samhälle? Är det mänskliga relationer? Kanske tegelstenar sammanfogade av murbruk? Tillit? Infrastruktur? I Zvjagintsevs senaste ångestrulle lyckas varken de polerade människorna eller husen, mobiltelefonnätet och vägarna skapa ett samhälle.

Saknaden börjar ur barnets perspektiv, Alyoshas, vars föräldrar ligger i skilsmässa och hatar varandra intensivt. De har båda inlett nya relationer och bryr sig så otroligt lite om sin tolvåring att de inte ens märker när han försvinner. Två dagar hinner han vara borta innan de ens noterar att han inte sovit i sin säng. Polisen kopplas in, men konstaterar krasst att de inte kan göra särskilt mycket.

Det Ryssland Zvjagintsev porträtterar ser modernt och välfungerande ut på ytan, men de narcissistiska jättebebisar till vuxna som befolkar den här filmen skulle hellre använda sin mobiltelefon på en öde ö till att ta en selfie än att ringa efter hjälp från en medmänniska. Ryssland är en kuliss, verkar Zvjagintsev vilja säga, såväl dess offentliga institutioner som de styrande klassernas känsloliv. Den enda som går att lita på i filmen är den frivilligorganisation som professionellt och ödmjukt tar sig an sökandet efter Alyosha.

Titelns ”saknad” handlar givetvis om tomrummet efter Alyosha, men det är inte honom per se de saknar, utan den perfekta framtid de båda föräldrarna tänkt ut. Alyoshas bortavaro blir ett misslyckande och ett problem, snarare än en panikartad sorg över ett barn som försvinner.

Liksom i Zvjagjintsevs förra hyllade Leviathan är hantverket gott, fotot närapå överdådigt och budskapet sympatiskt. Den lilla människans taskiga giv mot ett korrupt system eller barnets maktlöshet gentemot känslokalla föräldrar. Till skillnad från Leviathan fattas det något här; en nerv, någon slags humor eller bara en gnutta mänsklig värme. Saknaden skildrar iskall cynism och självupptagenhet. Regissören själv jämför filmen med Bergmans Scener ur ett äktenskap, och visst finns det likheter, men tänk er själva om Bergmans relationsklassiker skulle sakna humor! Outhärdligt.

Det bränner det till på sina ställen, som när mamman pratar med sin nye älskare om sin kärlekslösa barndom. Insiktsfullt analyserar hon sin bakgrund, men står komplett blind inför att hon upprepar samma kärlekslösa mönster med nästa generation.

Lille Alyosha står för de mest hjärtskärande scenerna. Hela hans kroppsspråk vittnar om föräldrarnas brist på omsorg: blir man närsomhelst hånad eller får en smäll över huvudet böjs nacken och blicken börjar flacka. Det är tyvärr inte Alyoshas film, han försvinner ur bilden precis när jag börjat älska honom och med honom försvinner Saknadens enda ljus.

Överlag plockar Zvjagjintsevs lite väl simpla symbolpoänger, som att mobiltelefonpillande gör folk känslokalla eller att volontärarbetare är genomgoda Jesusfigurer. Eller för den delen: att springa på ett löpband (alltså: ånga på utan att komma någonstans) i träningströja med RUSSIA tryckt över bröstet.

Saknaden är en snygg film med mängder av välkomponerade bilder av gamla rivningshus, ryska miljonprogram och svarta trädstammar i nysnö. Dessvärre känns filmens allmänna dysterhet mer som platt cynism än svidande kritik av ett hyperegoistiskt samhälle.

Saknaden

Visa

Betyg: 3

Manus och regi: Andrej Zvjagintsev

I rollerna: Maryana Spivak, Matvey Novikov, Andris Keish, Alexey Rozin

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer