Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt i Min pappa Marianne.

Publiken kommer antagligen svika svensk film i vår också

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS · Efter det pariaförklarade filmåret 2019 undrar man ju hur våren 2020 kommer te sig, men först krävs en snabb återblick på den där påstådda krisen. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin kommenterar filmvåren 2020, som jämfört med den gångna höstens många prestigeprojekt ter sig rätt budgetbantad.

Fredrik Sahlin

Filmkritiker

Larmrapporterna från och kring branschen blandade ihop äpplen och päron. Jo, 2019 var ett uselt filmår, i alla fall vad gäller biobesök på svenska filmer, men när det kommer till kvalitet serverades vi faktiskt tre mycket välskapta arthousefilmer: Roy Anderssons Om det oändliga, Levan Akins And then we danced och den av Guldbaggejuryn sorgligt ignorerade Koko-di, Koko-da – Johannes Nyholms skeva mardrömsthriller. Alltså tre djupt egenartade verk, samt några sevärda mittfåreprodukter som 438 dagar och Quick.
Mer än så kan man inte begära av ett litet filmland som Sverige.

Att publiken sviker den inhemska filmen har alltså inte främst med kvalitet att göra, snarare beror det på bristande exponering, den hårda konkurrensen från TV-serierna (och de stora amerikanska titlarna) och framförallt att gemene man föredrar fiktion av snabbmatskaraktär framför filmföda med tuggmotstånd.

Vilket skulle bevisas vid filmårets slut då de två brett anlagda folkliga komedierna En del av mitt hjärta och Sune – best man hyfsade till besökssifforna.

Nå. Publiken lär nog inte strömma till biograferna i vår heller. Förutom möjligtvis till det senaste tillskottet i Lassemaja-franschisen, som brukar sälja bra (och trailern vittnar om en påkostad och fantasifull skapelse) samt filmen längst ner i den här texten, men annars… njä. Jämfört med den gångna höstens många prestigeprojekt ter sig vårens utbud rätt budgetbantat.

Det var som vanligt en disparat samling filmer som presenterades tidigare idag på Svenska filminstitutet. Vilket också är meningen, här ska alla få något. Ska man hitta en gemensam nämnare är det påfallande många – återigen – bygger på olika sorters förlagor, vilket i branschen anses vara det säkraste sättet att övertyga publiken om att komma.
Det, och kända namn, vilket det också finns en del av här (i alla fall kända i kulturkretsar).

Först och främst ska det naturligtvis bli spännande att se vad Amanda Kernell har hittat på sedan hon klev av framgångståget Sameblod. Även den här gången handlar det om en kvinna som flyr, men inte från sitt ursprung utan till Teneriffa, med sina barn, för att inte riskera att förlorad dem i en vårdnadstvist. ”En kärleksförklaring till alla skilda föräldrar”, har filmmakaren själv kallat Charter, som får axla vårens högsta förväntningar.

Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i Spring Uje spring som regisseras av Henrik Schyffert. Foto: Pressbild Triart

Henrik Schyffert dyker upp lite överallt nuförtiden, och nu debuterar han som långfilmsregissör, med Spring Uje spring, en sjävbiografisk spelfilm om och med 1990-talstjärnan Uje Brandelius, som bygger på den senares föreställning med samma titel, och handlar om hans kamp mot sjukdomen Parkinson. Kombon Schyffert/Brandelius lovar onekligen egenart.

Den evigt döende dandyn Per Hagman var också stor på 90-talet och nu kommer en filmatisering av hans sextryfferade slackerroman Pool, och den svenska astronauten, Christer Fuglesang, har skrivit en barnbok som får liv i Ella Lemhagens Rymdresan, med bland andra Robert Gustafsson och Hedda Stiernstedt (Vår tid är nu).

Den sistnämnda dyker upp även i vårens bredaste vuxenfilm Min pappa Marianne, en dukadaption av Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine, som berättar om hur hennes far, prästen Åke, på gamla dagar kommer ut som transperson. Trailern är… så där. Hotar med sentimental feel good utefter beprövad motgång-nedgång-framgång-mall, och förnumstig voice-over.

Men trailern kan ju vara missvisande. Vilket inte vore den första gången. Bara det att det är den folkkäre Rolf Lassgård som drar på sig pageperuken, och att han stadgas av Hedda Stiernstedt, lär väl locka åtminstone en mindre hord svenskar.

Kvaliteten i ovanstående filmer kan man av förklarliga skäl bara spå om men nog ser det lite tunt ut. Vilket är som det brukar. Vårterminen är historiskt sett mycket svagare än hösten. Om någon skulle räkna antalet guldbaggar som delats ut till vår- respektive höstfilm skulle nog ingen vilja premiärsätta sitt verk före kräftpremiären.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.