Efter 15 timmars bussresa från Lviv i Ukraina till närmsta flygplatsen i Warszawa är litteraturprofessorn och poeten Halyna Kruk lite mör. Kvar i hemlandet, kämpande i armén, är hennes make, juristen.  

– Det viktigaste för en poet i krig är att överleva, och ibland tar det all ens tid, säger Halyna Kruk.

– De första månaderna efter krigsutbrottet kunde jag inte skriva en rad, men sen började jag skriva och lägga ut på sociala medier och jag märkte att folk uppskattade det.

Kollegan märkbart tagen

Isländske poeten Sjón var med på den allra första poesifestivalen för 25 år sedan, och är märkbart tagen av sin ukrainska kollegas berättelse: 

– Poesin är ju vårt främsta verktyg för att bevara vår mänsklighet. I såna här extrema tider tvingas alla seriösa författare ompröva sig själva: varför gör jag det jag gör? Vad är viktigt?

Se mer i klippet ovan.