Det är lite synd om dem som har tagit plats framför scenen sex timmar innan konserten börjar för att få hamna längst fram. Frank Ocean använder nämligen inte själva scenen, utan gör hela konserten längst ut på en catwalk mitt i publikhavet.
Det börjar med att Ocean, i svarta jeans och vit t-shirt och ett par stora svarta ljuddämpande hörselkåpor över öronen, promenerar fram till en jättelik vitlackad boombox (en mindre version av den man ser i videoverket Endless) och trycker på play på den futuristiska kassettbandspelaren. Han ser ut som professor Balthazar i sitt laboratorium.
En kolossal discoboll börjar snurra samtidigt som mörkret slukar Slottskogen (är det därför han börjar 20 minuter för sent? För att vänta in det perfekta mörkret?)
Den första halvtimmen är han ensam på scenen. Han går igenom singlarna Chanel, Biking, Lens och Solo från det hyllade albumet Blond. Rösten är stark, säker, ljudet är krispigt och perfekt.
Sen vandrar en stråkorkester i vita skjortor ut på scenen och en tung laser skär genom den täta röken och lägger sig som ett tak över publiken. Man tänker: det här kommer bli fett.
I stället börjar konsertens segaste del. Frank sätter sig på huk över ett elpiano. Ett par gitarrister och en basist slår sig ner på stolar i en ring runt honom, och en ändlös rad ballader vidtar. Stråkorkestern hörs knappt. Man får känslan av att stå i någons replokal och vänta på att nån ska komma ihåg att man är där.
Och då tänker jag: han ÄR Professor Balthazar. Hans perfektionism är omtalad, och har lett till en rad inställda spelningar av ”produktionstekniska skäl”. Hans album Blond blev framskjutet i all evighet. Frank Ocean trivs bäst i studion, en miljö som går att kontrollera.
Det är inte Frank som besöker oss – det är vi som besöker honom.
Han är ingen Beyonce, om man säger så. Han mumlar några ord mellan låtarna, vandrar fram och tillbaka. Han verkar inte alls vantrivas, han är bara tillräckligt självsäker för att veta att han inte behöver anstränga sig. När storbildsskärmarna råkar fånga ett snabbt leende tjuter publiken av tacksamhet.
Att Frank Ocean tillhör internetgenerationen märks också på citatet som tryckts på ryggen av hans t-shirt, och har tillskrivits en rad olika teknikpionjärer:
”Computer games don’t affect kids; I mean if Pac-Man affected us as kids, we’d all be running around in darkened rooms, munching pills and listening to repetitive electronic music”
Publikkontakten har delegerats till en långhårig muntergök som Frank presenterar som ”Buddy”. Buddy sitter framför en dator och chattar med publiken via storbildsskärmarna genom att skriva meddelanden i ett ordbehandlingsprogram: ”How are you all so beautiful?”
Efter balladmaratonet lyfter det igen. Framför allt i Pyramids från debutalbumet channel ORANGE. Den är mullrande och mäktig. Avslutande Nikes är också förkrossande bra.
Efter en och en halv timme går han av scenen med ett vänligt ”be safe”. Instagram fylls av suddiga bilder på liten vit prick som kan vara Frank Ocean, och captions om att det var fantastiskt. Men jag tror att vi innerst inne alla är överens om att det var lite tråkigt också.