Det är snart premiär för Pjotr Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen på Dansens hus i Stockholm.
Bakom produktionen står koreografen Fredrik Benke Rydman, dansaren som var med och startade street dance-kompaniet Bounce och som sedan dess gjort sig känd för sina djärva nytolkningar av uppburna klassiker.
I hans versioner har svanprinsessor blivit prostituerade, Macbeth blackspoitationgangster och Stravinskijs Eldfågeln förflyttats till en dekadent nattklubb på 00-talet.
Tjajkovskijs balett Nötknäpparen bygger på ETA Hoffmans skräckromantiska berättelse om Clara, vars leksaker väcks till liv i juletid. I Benke Rydmans version återstår bara vissa fragment av Hoffmans grundpremiss.
För att göra Nötknäpparen relevant för dagens publik har Rydman placerat Clara på en soptipp någonstans i Europa där hon försöker undfly en ondskefull organhandlare som är på jakt efter ett ungt hjärta. Hennes föräldrar är frånvarande, tigger pengar på någon rikare plats.
”Har försökt att inte ha en vuxen spärr”
Och Fredrik Benke Rydman säger till SVT:s Kulturnyheterna att han har velat skapa en föreställning ur ett barns perspektiv.
– Det jag har tagit fasta på är att Clara är föräldralös vilket det inte görs en speciellt stor grej av i orginalet. Det har svämmat över i en berättelse sedd ur ett barns ögon. Jag har försökt vara så fantasifull och knäpp och inte ha den här vuxna spärren.
”Varför är Nötknäpparen så jäkla populär?”
Rydman tyckte att Hoffmans berättelse saknade dramatik och relevans, men fascinerades av föreställningens status inom balettvärlden.
I USA sätts den upp årligen, av varenda balettkompani.
– De bygger i princip hela sin ekonomi på att bränna av Nötknäpparen vid juletid. Man blir ju intresserad. Varför är Nötknäpparen så jäkla populär? Och så börjar man lyssna på musiken och läser själva librettot och ba: okej, vad är det här. Först tänkte jag äh, shit det här... Det är lite för glatt. säger han till SVT:s Kulturnyheterna.
Samtidsanpassning
För att beröva berättelsen på dess ursprungliga glättighet adderade Rydman samtida politisk problematik.
Han letade efter en ingång till baletten och hittade den när han lyssnade på ett radioreportage om föräldrar som lämnat sina barn i hemlandet när de själva begett sig till rikare platser för att tigga.
Du har kallat grundberättelsen för usel.
– Den är ju det. Den är värdelös. Sen kan det vara bra dans för det.
Jobbar i en hiphoptradition
Det är Tjajkovskijs musik som är styrkan i Nötknäpparen, enligt Rydman. I hans uppsättning blandas den med nyskrivet material av bland andra Anna Ternheim och Danny Saucedo.
Scenrummet förändras under föreställningens gång och ibland används teknik hämtad från tjeckisk så kallad black theatre, där mörker används för att skapa optiska illusioner.
Får man ta sig vilka friheter man vill med en klassiker?
– Det är lika bra att dra på och bara köra loss. Det som jag använder av Tjajkovskijs originalmusik har inte nödvändigtvis följt scenen den är skriven till. Jag har tagit det stora kärleks-pas de deuxet och gjort det till scenen där vi dödar antagonisten. Och sen har jag skrivit nytt och samplat Tjajkovskij. Det är ett sorts mixverk och det följer en hiphoptradition där man trar samples och lånar och pusslar om och skapar ett nytt verk. Jag tycker det är fine, säger han.
Dans går förbi intellektet
Det här framgångskonceptet att dekonstruera en klassiker, eller sampla som du säger, hur länge kommer det att fungera?
– Det kommer säkert att fungera ett tag. Som allt som fungerar, liksom. Men för en själv så handlar det om att man måste förnya sig. Att bara upprepa sig själv, då kommer man ju bara somna in.
I årets Eurovision song contest gestaltade Rydman Europas flyktingkris i numret The Grey People. Det blir ofta politiskt.
– Det som dans är bra på är tala men utan att prata utan ord. Den går förbi huvudet och hjärnan intellektuella och går direkt till magen och hjärtat, säger Benke Rydman.