1. Koko-di Koko-da

Regi och manus: Johannes Nyholm

Psykologisk terror möter förnedrande slapstick i Johannes Nyholms berättelse om en tältsemester som spårar ur.

– Johannes Nyholm har ett spännande och eget sätt att berätta historier på. Han är rätt galen och förhåller sig inte till några spelregler. Han har en förmåga att ligga vid sidan av verkligheten. Jag tror inte att han själv skulle skriva under på det, men jag tycker att han bryter mot konventionerna. Nyholm har ju tidigare gjort Las Palmas, en animerad dockfilm, och han tar med sig det i sina nya filmer vilket ger en kuslig effekt.

2. Lucky One

Regi och manus: Mia Engberg

Regissören Mia Engberg är, efter den hyllade filmen Belleville baby, tillbaka med en lika poetisk betraktelse av hur våld och kärlek kan rymmas i en och samma människa.

– Jag är intresserad av Mia Engberg för att hon har ett eget berättande, något som blev väldigt tydligt i hennes senaste film Belleville baby som jag gillade mycket. Att som Mia Engberg gör skildra den där flytande gränsen mellan dikt och verklighet är ett konstgrepp. Många försöker göra det men långt ifrån alla kan. I Belleville baby finns en poesi som skildrar regissörens inre, man kommer väldigt nära. Att göra det privata angeläget för fler är svårt, och jag hoppas att hon lyckas lika bra med det i Lucky one som i Belleville baby.

3. Eld & Lågor

Regi: Måns Mårlind och Björn Stein

Två konkurrerande nöjesparker. En omöjlig kärlekshistoria. Och så ett bildberättande som är varje cineasts våta dröm.

– Det här är två regissörer som gör film med stort F, något som få regissörer i Sverige vågar. De har jobbat mycket i USA och det tycker jag syns i deras sätt att göra film. Bildberättandet är fantasifullt och lekfullt och även om storyn kanske inte är klockren ser det väldigt bra ut. Eld & lågor känns som en spännande premiär, inte minst visuellt.

4. Bubblare: Mareld

Regi: Ove Valeskog

Ett filmteam ger sig ut till sjöss för att spela in film i den svenska skärgårdsidyllen, men deras vistelse visar sig bli allt annat än idylliskt och snart kastas karaktärerna mellan verklighet och fiktion.

– Metafilmen Mareld är jag sugen på, främst för att jag gillar metafilmer och den här mixen mellan fiktion och dokumentärt berättande. Sannings- och autencitetsbegreppet är populärt nu, om man gör det bra kan det bli hur bra som helst, men det kan också gå åt fanders så Mareld är ett wildcard.