Katarina Frostensons nya bok K. Foto: Henrik Montgomery/TT

”Frostensons bok är levande, giftig och stundtals löjlig”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Kulturnyheternas Per Andersson har läst Katarina Frostensons bok K: En intensiv och berörande skildring – levande, nervig och giftig litteratur. Samtidigt är antagandet att anklagelserna mot Arnault motiverades av DN:s ambition att via Frostenson krossa Akademien så tillkrånglade och självglorifierande att det framstår som rent löjligt.

Per Andersson

Redaktör Kulturnyheterna

Katarina Frostenson ser två orsaker till att det gick som det gick med hennes make Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault, med hans högkulturella källarscen Forum och till sist med hennes eget ledamotskap i Svenska Akademien.

Den ena är hatet mot just den kulturella högheten. Hatet här representerat av Dagens Nyheter, övriga medier och förstås den evigt misstänkliggjorda svenskheten; högheten av Svenska Akademien pre-Danius, Forum och kärleksparet Frostenson-Arnault.

Den andra, separata men samverkande, orsaken är en mekanism som Frostenson hävdar finns i mänskliga grupper: då och då behöver gruppen utse en syndabock, lasta den full av synder och driva ut den i öknen. Som en gymnastisk övning, en styrketräning för vi-känslan. Vem det blir är rätt mycket en fråga om otur, och förstås om tidsanda.

Därför hamnade paret Frostenson-Arnault i ett slags landsflykt i Paris. Därför öppnade sig marken under dem hösten 2017, socialt och kulturellt kapital kollapsade, stöd upplöstes i intet.

Han förvandlades från orörbar till oberörbar.

Hon valde – som det skildras här utan att behöva tänka efter – att följa honom i fallet, att dela fördrivningen.

Katarina Frostensons bok är en intensiv skildring av en svår period som börjar med att hennes man anklagas för sexuella övergrepp, sedan åtalas och döms för våldtäkt och slutar med att hon själv tvingas bort från Svenska Akademien. En intensiv och berörande skildring – levande, nervig och giftig litteratur. Det är också en kärleksskildring. En skildring av en total, lojal närhet i parets egna livsvärld – där yttervärlden inte har betydelse. ”Säg om honom vad ni vill. Min älskade.” Hans serieotrohet bekräftar hon i en förskönande och överslätande bisats om att hon väl vet att han kunnat förirra sig i natten och inte alltid varit sedesam.

Anklagelserna om övergepp och våldtäkt rycker hon på axlarna åt: lögner från avundsjuka och bittra småförfattare. Till kärleksskildringen hör just denna skiktning i högt och lågt, det storartade och det banala, det konstnärliga och det massmediala: kärleken skiljer ut och upp de älskande.

Och så känns det ju när man älskar, dock är det inte nödvändigt att infoga den känslan i en hierarkisk samhällssyn, som Frostenson gör: vilka är vi, vad har vi inte skapat? Verksamheten på Forum tillmäter hon ett absolut och närmast religiöst värde.

Det är en komplex och fascinerande kärleksskildring.

Som analys är Katarina Frostensons bok inte avklarnad och som historieskrivning inte övertygande.

Sverige är ett smalt, trångt, stövelformat land som inte tål den sortens skönhet som Jean-Claude Arnaults själ och anlete bjöd på. Visst.

Frostenson har rätt i att det är något lurt i Svenska Akademiens agerande. De föregivna skälen för att driva bort henne kan inte vara de verkliga: de bär inte. Alla runt bordet visste vem hon var gift med när man gav pengar till Forum. Varför Akademien plötsligt blev fast besluten att göra sig av med Frostenson är fortfarande mycket oklart.

Men antagandet att anklagelserna mot Arnault motiverades av DN:s ambition att via Frostenson krossa Akademien är en så tillkrånglad – och samtidigt självglorifierande – bortförklaring att det framstår som rent löjligt.

Antagligen känns det så inuti en sån här storm: Någon måste ha gjort upp detta! Någon måste styra!

Men det är inte så det fungerar i ett pluralistiskt samhälle. När upphöjda positioner plötsligt störtar i avgrunden beror det istället på att värderingarna som bar upp dem hunnit förändras. Samhället har förändrats. Och samhället påverkar sina institutioner, utan att fråga institutionerna om lov.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.