Sommaren 2012 skakades den klassiska musikvärlden av en skandal. Strax före premiären för en av årets stora höjdpunkter, musikfestivalen i Wagners Bayreuth, uppdagades gamla korniga foton på en av festivalens huvudrollsinnehavare, den ryske sångaren Jevgenij Nikitin. Det sensationella med bilderna som spreds i tyska medier var inte att sångaren var barbröstad, inte heller att han såg ut som en svettig punktrummis. Problemet var Nikitins tatueringar.
Utöver flera fornnordiska runor, som bland annat används av nynazistiska grupper, hade han en annan detalj tatuerad på bröstet. Ett stort, tjockt, svart hakkors.
Kritikstormen mot Jevgenij Nikitin blev massiv, och med bara dagar kvar till premiären hoppade han av festivalen och skickade ut en offentlig ursäkt. Det hela var ett ungdomligt misstag som han nu ångrade djupt, förklarade han. Tatueringen hade inte sett ut sådär på många år, sade han vidare i en intervju med tyska Der Spiegel, och dessutom var det aldrig ett hakkors. ”Jag hade knappt lagt märke till att tatueringen i ett tidigt skede såg ut lite som en svastika”, sade Nikitin.
Nu, ett halvår senare, är Jevgenij Nikitin tillbaka på scenen för att spela Klingsor i Wagners ”Parsifal” på Metropolitan i New York, en uppsättning som dessutom sänds ut på 94 svenska biografer. Och i likhet med ryssen Nikitin bär även Wagners operor på en problematisk historia. Kompositören är så kontroversiell att det i Israel finns ett informellt förbud mot att spela Wagner. På andra håll har man haft restriktioner sedan andra världskriget.
När Folkets hus och parker nu sänder ut ”Parsifal” med Jevgenij Nikitin i en av rollerna väcker det frågan på nytt. Har alla glömt vad som är problematiskt med Wagner?
Operan Parsifal bygger på riddarsagan om Den heliga Graalen – bägaren Jesus drack ur vid den sista måltiden. Hans blod ska ha samlats i bägaren, som tillsammans med det vapen som genomborrade honom på korset ska ha förts till ett mystiskt europeiskt slott. Många hjältar har sökt Graalen, eftersom den tros kunna rädda länder och folk från undergång. Även kulturskapare har älskat historien, däribland Picasso som till och med såg sig själv som riddar Parsifal. Berättelsen har också använts i filmer om allt från Indiana Jones och Monty Python till Da Vinci-koden.
Det som gör Parsifal kontroversiell är alltså inte storyn i sig, utan vad den står för i Wagners tappning. Wagner använde Parsifal som symbol för den ”goda vita rasen”, på samma sätt som regissören D W Griffith framställde Ku Klux Klan som hjältar i vita riddardräkter när de mördade svarta i filmen ”The Birth of a Nation” från 1915. Vissa menar att Parsifal ska tolkas just så, som en berättelse om hur rasrenhet och arisk kristendom ska frälsa det germanska härskarfolket från undergång.
Richard Wagner är en centralgestalt i klassisk musik, en genre han som operakompositör, dirigent och ideolog var med om att skapa. Han föddes i Tyskland 1813, men bodde på olika håll innan han bosatte sig i Bayreuth på 1870-talet. Wagners stora genomslag kom på 1860-talet, och vid sin död 1883 var han sin tids kanske viktigaste kulturpersonlighet.
Grundstenen i Wagners ideologi var hans tro på tysk (germansk) musik. Han menade att tyskarna är världens mest musikaliska folk och att tysk musik är mer äkta, djupsinnig och förandligad än annan musik. För Wagner var germansk musik vägen till människans frälsning.
Wagner trodde att den germanska rasen hotades av judar och kommersialisering, och att dess musik kunde räddas med hjälp av rashygien, kristendom och vegetarianism. Att äta djurblod var enligt honom lika skadligt ur rashygienisk synpunkt som att få barn med en judinna (han var dock bara teoretisk vegetarian).
Idag låter det här som en parodi värdig Monty Python. Men Wagner var ett barn av sin tid, och under perioden 1850-1950 präglades Europa och Amerika av en ny ”vetenskaplig” eller ”akademisk” rasism, en pseudovetenskap som bland annat skulle förklara den ”vita rasens” överlägsenhet. ”Bevisen” var av olika slag, men just klassisk musik betraktades som ett av bevisen på vit överlägsenhet. Ordet ”klassisk” betyder ju just förebildlig eller oöverträffbar. Världens bästa musik alltså. Sådan musik kunde bara skapas av Skapelsens Krona – det vill säga av vita kristna heterosexuella män.
Wagner var en både högljudd och inflytelserik vit makt-man. För honom räckte det inte med att vara vit – man måste vara german (tysk). Därför avfärdade han klassisk musik av Mendelssohn och Meyerbeer som ytlig, eftersom dessa kompositörer hade judiskt påbrå. Hans rasistiska huvudtext, Das Judenthumin der Musik, publicerades under pseudonym 1850, och sedan i hans eget namn 1869.
Skriften ansågs grov, men när Wagners privata operahus i Bayreuth invigdes 1876 var bland andra kejsar Vilhelm II, Ludwig av Bayern och den brasilianske kejsaren Pedro II där. Man ställde sig bakom Wagners musik och ideologi. Han deltog i formandet av det kulturella och intellektuella klimatet årtiondena omkring år 1900. Ett klimat som bäddade för och kulminerade i nazisternas galenskaper och tusentals sadistiska lynchningar av främst svarta i USA.
Idag betraktas Richard Wagner ofta som en av symbolerna för de värderingar som gjorde det fasansfulla möjligt. Han delade nazisternas ståndpunkter i centrala frågor, men var inte nazist (partiet bildades långt efter hans död). Ändå kan man säga att Wagner och andra i kultureliten beredde vägen för nazisterna och Adolf Hitler, en man som Wagners efterlevande för övrigt hade ett intimt samarbete med.
Ingen kan säkert säga vad Wagner ville med Parsifal. Få, om ens någon, förstår hans symboler och hintar fullt ut. Men hans verk fungerar som en bra ingång när man vill belysa den problematik som ofta finns inbyggd i gamla texter, musikstycken och bilder, verk som återspeglar värderingar som rådde vid tillkomsten, värderingar som idag är oacceptabla eller till och med straffbara.
I helgen sänds alltså Wagners Parsifal ut på ett hundratal svenska biografer, med den skandalomsusade Jevgenij Nikitin i en av rollerna. Frågan till Folkets hus och parker är: Hur ska ni hantera Parsifals idéarv?
Den som vill lyssna på Wagner ska naturligtvis göra det. Men medvetna beslut förutsätter kunskap. Därför är det hög tid att göra upp med den naivt aningslösa ”kultur är bra”-attityd som så ofta utmärker kulturliv och skola. Vi måste inse att kultur kan vara både bra och dålig.
För en del är läsning i sig religion. Men hur bra är läsning om folk läser ”Mein Kampf” och blir Hitler-anhängare? Och hur bra är det att gå på opera eller teater om man får lära sig att judar är ockrare och romer horaktiga tjuvar? Är det rimligt att mörkhyade skolelever konfronteras med unken rasism i skolan för att författaren anses odödlig?
I över tjugo år var den rasistiska ”The Birth of a Nation” från 1915 världens mest sedda långfilm. Filmen bidrog starkt till att mångdubbla medlemsantalet i Ku Klux Klan, och tusentals svarta mördades. Kultur spelar roll. Musik spelar roll och Wagner var stor. Mot den bakgrunden ter det sig mer aningslöst att tro att Wagners musik inte bidrog till det breda stödet för nazisterna i och utanför Tyskland.
Därför borde det vara självklart att en folkrörelseägd organisation som Folkets hus och parker, som gärna talar om värdegrundsfrågor, informerar publiken om bakgrunden.
Gör man inte det är risken stor att man aningslöst fortsätter föra vidare ett rasistiskt idéarv.