Att knyta an är kärnan i varaktiga relationer. Att kunna relatera till någon annans livssituation, problem och möjligheter med medkänsla, förståelse och respekt.
Men utanför de allra närmaste förhållandena, hur snart upphör inte denna känsla av samband och kontakt? Medborgare visar ofta inte medkänsla utan i bästa fall likgiltighet, i alltför många fall förakt. I ett samhälle som styrs av ekonomism och marknadspositioner har vi framför allt lärt oss att vi konkurrerar med varandra.
Att inte kunna knyta an betyder också att förlora kunskap. Under en längre tid har skillnader i utbildning, arbete och inkomster i Sverige ökat, vilket har gjort att ytorna för förbindelser och beröring har blivit färre.
Förorterna utanför Stockholm har under försommaren vibrerat av ilska och protester. Bilar sätts i brand, men det samlas också in namnunderskrifter och hålls möten mot nedskärningar och utförsäljningar. Utslag av utsatthet och frustration. I den ”monstruösa hybrid” av nyliberal segregationspolitik och ändamålslös välvilja som präglar svensk urbanisering i dag torde reaktionen inte helt överraska.
Mönstret har gått igen i europeiska städer sedan 1980-talet. ”Är det etniska kravaller eller brödrevolter?” frågade sociologen Loïc Wacquant med anledning av de franska förortskravallerna 2005. Han svarade själv: det är omöjligt att veta, förmodligen både och. Men begynnande sociala rörelser behöver inte bara hitta sitt uttryck och sin röst – det måste finnas någon som lyssnar också.
I ett samhälle som inte kan knyta an blir det svårare. Organisationen Megafonen har berättat att de en gång förhindrades av lokala politiker att döpa sina samtalsmöten på Fittja bibliotek till ”All makt åt folket” eftersom det ansågs vara uppviglande. Ändå återfinns uppmaningen i regeringsformens första paragraf.
”Vilket folk är ni?”, tycktes politiken säga. ”Inte vårt folk – vi känner inte er.”
I andra länder med stora sociala klyftor har ett sätt att åtminstone simulera kontaktytor mellan människor av olika bakgrund och klasstillhörighet varit att öppna fiktionens fönster.
Som en reaktion på de återkommande fientliga stämningarna mot muslimska grupper efter 11 september började Kanada och Storbritannien sända muslimska sitcoms: Little Mosque on the Prairie och Citizen Khan. Ingenting integrerade bättre än en sitcom, hävdade produktionsledningen på CBC Television, med hänvisning till The Cosby Show från mitten av 1980-talet – den välavlönade gynekolog- och juristfamiljen i Brooklyn som blev hela USA:s goda, afrikansk-amerikanska grannar.
Men att få skratta igenkännande åt familjer som tidigare var obegripliga representanter för främmande kulturer funkar bara om de handlar om människor som inte är i en underlägsen position, som har små futtiga problem i en annars trygg och välgödd medelklasstillvaro.
För de verkligt utsatta finns det få alternativ till socialdramat.
När tv-serien The Wire lades ned 2008 beklagades det högljutt att detta ”fiktionsfönster” mot en obekant del av samhället stängdes. ”Vad ska nu ersätta det skeva perspektiv utifrån vilket vi kan testa meningen med och värdet av vårt samhälle och vår kultur? Måste jag börja läsa tidningar igen?” frågade en läsare i en insändare i Film Quarterly.
Kunde man betrakta The Wire som likvärdig med ett nyhetsreportage? Som en källa till information om vad som hände i Baltimore? Det är numera en plattityd att hävda att städers identitet präglas lika mycket av vad som verkligen sker där som av den iscensatta, skapade bild som ges av staden. Jag bodde och arbetade själv i Baltimore under en tid och jag har aldrig varit i en stad som har haft så svårt att skilja vardag från fiktion. The Wire var på många sätt den bättre vardagen.
Jag pratade med tv-journalisten Michael Stephens som då föreläste på Johns Hopkinsuniversitetets medieutbildning. Han menade att detta var helt naturligt: tv-mediet är skapat för att förmedla en bättre värld: ”Du får ansikten, närvaro och personer du kan bry dig om – men ute i samhället får du fragment av strukturer och institutioner och möter människor du sällan har någon relation till, som du kanske är rädd för, som du hatar.”
Stephens berättade också att behovet av tv-serier som förmedlar en bild av utanförskap, gettot och utsatta människors liv har expanderat i direkt proportion till att medelklassen har isolerat sig och känner sig säkrare än för några decennier sedan.
Omedelbart efter det att The Wire upphörde inleddes guidade turer till East Baltimore. Besökarna kunde stanna till vid ”Marlo’s spot” i hörnet av Faith Lane och Bond Street, eller vid Collington Square Park där gängen spelar basket i första säsongen, och avsluta med ett besök på en bar med skottsäkra glas.
Flera miljöer hade redan försvunnit. Bakom the American Brewery på North Gay Street där gräset nu vajade höjt stod för bara några år sedan termitangripna, övergivna och igenbommade radhuslängor som fick platsen att förefalla så mycket större.
Glappet mellan fiktionen och det som eventuellt var verkligheten lämnade ingen ro. Vad är det vi har tittat på egentligen? Har det funnits?
Chicagosociologen Sudhir Venkatesh gjorde en fältbloggrapport på exakt detta tema: genomslaget för The Wire bland riktiga kriminella. Var den populär? Ansågs den sanningsenlig? New York Times publicerade bloggen under rubriken: ”What Do Real Thugs Think of The Wire?”
Venkatesh är en namnkunnig forskare på gängbildning och informell ekonomi, och han har gjort flera inflytelserika studier om moral och transaktioner som bygger på deltagande observation bland samhällets lägre skikt. Han bänkade sig med gängledare och langare framför några avsnitt av The Wire och rapporterade om deras reaktioner. Men ju fler avsnitt av “här-sitter-jag-med-ett-gäng-livsfarliga-gängledare-och-analyserar-The Wire-i-en-soffa-i-Harlem” som publicerades i New York Times, desto mer växte skepticismen mot Venkatesh.
Besökare på sajten begärde utförligare information om källorna, även bildbevis på att samtalen ägt rum. Slutligen hängdes Venkatesh ut som en sensationsakademiker som romantiserade fattigdom och hamrade in stereotyper om etnicitet, ras och klasskillnader.
Människor som kommenterade bloggen hade svårt att göra skillnad mellan de fiktiva gestalterna i The Wire, det halvfiktiva gäng som Venkatesh analyserade serien tillsammans med och de verkliga människor som Venkatesh hade följt dagligen under flera år och vars liv utgör materialet till hans studier om underjordisk ekonomi och utanförskap i amerikanska städer.
Samtidigt var det som att Venkatesh själv hade skapat en uppföljare till The Wire genom bloggen om gängledarnas analyser av serien och den växte lavinartat i popularitet.
Till slut deklarerade gängledarna att de inte ville titta på tv längre – ”vi ser det här varje dag ändå!” – och bloggen lades ned. Men förhållandet mellan verklighet och fiktion hade redan blivit hårt skruvat.
Venkatesh lät en av langarna få sista ordet i bloggens avslutning: ”Jag pratar inte med människor utanför mina hoods, men jag förstår nu att jag borde lyssna mer på dom där människorna, alltså dom som gillar The Wire. Dom har sett och förstått en viktig del av verkligheten.”
Jag frågade Michael Stephens om det kommer att stå corner boys och sälja kartor till Bubble’s Garage i East Baltimore. Han flinade: Baltimore kommer aldrig att trycka upp några star maps. ”Men om lite voyeurism bidrar till att man tittar så är det väl bättre än att man tittar bort.”
Vore det ett råd att tillgripa i en tid av tilltagande rådlöshet även i svenska storstäder?
Istället för att omlokalisera Diskrimineringsombudsmannen till ett miljonprogramsområde och därmed ytterligare förstärka marginalisering och borttittandet – vika medel åt att producera en välgjord dramaserie, en nagelbitare med starka engagerade karaktärer, där gott och ont inte skildras i svart och vitt och där individer tillåts utvecklas, förändras och överraska i sina roller.
Kanske väcks en längtan därefter att få knyta an på riktigt.