Giriga vinnarveteraner

I årets final är veteranerna som redan vunnit Melodifestivalen ovanligt många – hela fyra stycken.

Det är schlagerdrottningen Charlotte Perelli, manboyen Eric Saade, fjolårets vinnare The Mamas och så dansbandet Arvingarna som vann med den febrigt desperata, evergreeniga, oemotståndliga känsloorkanen Eloise när det begav sig i början av nittiotalet.

Med största sannolikhet en coronaeffekt. Har de som röstat en längtan efter det mysigt bekanta? Eller formligen rusar de under pandemin arbetslösa artisterna till Mello som en räddare i nöden eftersom det är en av mycket få musikevenemang som faktiskt går av stapeln? Troligen både och. Oavsett blir det här något av en fajt mellan giganter, om än i mycket olika genrer.

Manboys  

Manboykategorin är en mycket speciell artistkategori som nästan uteslutande ses i Mello men där, å andra sidan, växer de och frodas. I årets final representeras de främst av Anton Ewald, Danny Saucedo och tidigare nämnda Eric Saade. Utmärkande för manboysen är att de är stiliga och de vet om det, de är unga eller vägrar växa upp, de är soloartister och de gör någon form av modern danspop med hög frekvens av våta ögonkast i kameran.

I Mello är de oftast en hel drös, dessutom brukar det gå riktigt bra för dem. Detta till skillnad från ute i den riktiga världen. Där har de kvinnliga artisterna i samma genre nästan helt tagit över, med undantag för rapparna och fenomenet Victor Leksell. Men i Mello har en liten lucka i tiden skapats för manboysen.

Modern danspop

Melodifestivalen är en genre i sig och det är förstås inte meningen att allt ska vara vad vi i vanliga fall skulle kalla för bra. Ett bra mellonummer kan vara något helt annat än en bra låt. Med det sagt: Det finns en låt som verkligen är bra och det är Dotters Little tot. Dunkande, klubbig bas, spännande melodibygge, snygg, stark, vild röst.

Och intressant är att finalfältet till så stor del består av just modern topplistepop. Det finns ett dansband (Arvingarna), en gospel-grupp (The Mamas) och en reaggetonkille (Alvaro Estrella). Clara Klingenström som gör avskalad indie och klassiska schlagerdivan Charlotte Perelli ligger någonstans mittemellan. Annars är det mer eller mindre snabb hittig radiopop som röstats fram på bred front. Humornummer och ballader göre sig icke besvär i finalen 2021.

Topp fem

Att tippa i Mello är som att spå i grannens kattsand. Men det finns fem akter som har större chans än andra att, utan inbördes ordning, nå just topp fem.

The Mamas för att de kommer få en hel del sympatiröster efter förra årets formidabla osis då de vann men ändå inte fick tävla i Eurovision. Eric Saade för att han av någon anledning alltid går hem – det är sedan gammalt. Dotter för att hon är bra och det är Clara Klingenström också, dessutom har Klingenström den där genuina, oförställda indiecharmen, vilket skulle kunna leda till en Anna Bergendahl-effekt anno 2010. Ja, och så Tusse förstås.

Vinnaren

Och vinnaren är: Tusse. För att han kombinerar nästan allt det som svenska folket verkar gilla i år: Modern pop, stark refräng, röst som håller, genuin charm och dessutom en air av underdog. Låten har ett drag av The mamas-gospel, samtidigt som Tusse Chiza är en i Melodifestivalensammanhang helt ny och fräsch artist. Som grädde på moset går det att tolka låten lite som man vill, antingen som ett politiskt laddat BLM-nummer eller bara som en upplyftande dänga om ingenting särskilt.