Människor hamnar varje dag i mardrömslika situationer när de utsätts för brott eller drabbas av olyckor. Samtal till 112, brottsutredningar eller förundersökningar och ljudupptagningar från rättegångar blir offentliga handlingar, och därmed möjliga att ta del av trots människors utsatthet.
Men att något är en offentlig handling eller att bilder kan finnas på sociala medier betyder inte att svenska medier i varje läge publicerar.
Ingen lag hindrar medieföretag att publicera den här typen av uppgifter. Den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen är vidsträckt och är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Betydligt snävare är mediebranschens självmant påtagna ramverk för att värna människors personliga integritet.
Professionella och seriösa svenska mediehus är anslutna till systemet. När det finns ett mycket stort allmänintresse ställs integritetsaspekten mot värdet av att en uppgift kommer till allmänhetens kännedom. Och då kan integritetskänsliga uppgifter komma att publiceras.
Men när så sker är det efter noggrann redaktionell analys av konsekvenserna för den enskilde.
Kulturnyheternas avslöjande visar att streamingjätten HBO väljer att stå utanför medieetiken, trots att de verkar på den svenska marknaden med en dokumentärserie om ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i Sverige: Knutby-mordet.
HBO publicerar där det larmsamtal som en allvarligt skottskadad person gör till 112. Den drabbade personen, som befann sig i en extremt utsatt situation, har nu ingen möjlighet att anmäla HBO eller att få prövat om den personliga integriteten kränktes.
Kulturnyheterna har tidigare även rapporterat om krimpoddar som publicerar såriga vittnesmål från rättegångar som uppfattas som traumatiserande av brottsutsatta. De allra flesta av dessa poddar står utanför det medieetiska systemet. Det är ett oroväckande exempel på hur ett fungerande granskningssystem sätts ur spel och konsekvenserna det får för en redan hårt drabbad människa.
Svenska medier är inte felfria. Vi gör misstag och fel och personer kan få sin integritet kränkt utan att det finns ett tillräckligt stort allmänintresse. Men min poäng är att vi då blir granskade och fällda – inte av en domstol utan av det medieetiska systemet. Jag kan garantera att ingen ansvarig utgivare vill bli fälld av Mediernas Etiknämnd.
Det är välkommet att fler mediehus gör innehåll för en svensk publik. Dokumentärer om brott är publikt efterfrågade, men kriminaljournalistik är till sitt väsen känslig, inte minst av integritetsskäl. Och om brottsoffer och vittnen tvekar att i rättssalen öppet berätta vad de varit med om, av rädsla för att exponeras i ovarsamma krimpoddar eller true crime-serier, så har vi ett förfärande läge.
Därtill riskerar vi att Sveriges vidsträckta tryck- och yttrandefriheten ifrågasätts. Om poddar, sajter eller streamingjättar ställer sig utanför medieetiken kan till slut lagstiftarna anse att medierna inte klarar balansen mellan allmänintresse och människors integritet och skärpa lagstiftningen. Det skulle inte gynna demokratin.
Jag hävdar att den svenska medieetiken har lett till ansvarstagande redaktioner, och det i sin tur leder till högt förtroende hos publiken.
Ibland blir det fel i svenska medier. Men så länge det medieetiska system respekteras och redaktioner frivilligt ansluter sig kvarstår modellen med vidsträckt yttrandefrihet och ansvarstagande medier.