Iiris Viljanens soloskiva ”Mercedes” släpptes för några veckor sedan, den 26 oktober närmare bestämt. Kritikerna har jublat. Ett mästerverk, förväntat prisvinnande och enastående vacker. Det finns något slags spirande kraftfullt i Iiris Viljanens musik. Ett musiksatt berättande, lika avigt detaljrikt som pianodrivet melodiöst. Snicksnackande socialrealistiskt rap.

”Viktig för musiken och för mig”

Det var under våren 2015 som hon klev av den hyllade duon Vasas flora och fauna. I våras gav hon ut den instrumentala pianoskivan ”Kiss Me, Stupid & 7 more piano pieces”. När den skulle uppföras på Uppsala Konsert & Kongress sålde hon ut. Under tidiga hösten öppnade hon för Ane Brun.

Och under en månad framåt är spelschemat späckat. Under november och december är hon tillsammans med artisten och poeten Emil Jensen ute på turné runt om i Sverige. När jag ringer upp är det några timmar innan hon ska öppna för Mattias Alkberg på Södra Teatern i Stockholm.

– Det känns jättekul, för mig är det som en dröm att få göra de här sakerna. Det var jättespeciellt när Emil Jensen hörde av sig. Hans musik har varit viktig för mig. När jag varit opepp på musik och livet har jag lyssnat på hans skivor och hittat tillbaka till mig själv och varför jag måste hålla på med det här.

– Vi kanske jobbar lite liknande med känslor och texter Emil och jag. Låten ”Kollar på film” där jag gästar är en låt jag gillar jättemycket. Första gången jag hörde den kändes som att jag hört den förut.

”Mina bästa vänner var djuren”

Hon har hållit på med musik ungefär hela livet. I huset i Finland där Iiris Viljanen växte upp fanns en flygel som hennes föräldrar skaffade strax innan hon föddes. Barndomen präglades av pianolektioner och att öva, öva, öva. Och att hänga i naturen. En fortfarande högst påtaglig kombo. För i Iiris Viljanens textförfattande ligger naturen knivskarpt nära. En gullviva, en katt, granar och en och annan hare mejslas ut.

– Jag kommer från en liten by på landet i Finland. När jag var liten var mina bästa vänner djuren, jag gillade att vara ute hela tiden och göra olika saker i skogen. När jag sjunger blir det mer verkligt om jag tar med lite växter och djur, som i låten ”Farväl utan läppar”. Om jag inte tagit med växter eller djur i den blir det som att den bara handlar om en relation, om en man eller en person. Jag vill att det ska handla om katten, eller att jag fick gullvivor. Det är det jag jobbar med. Att det inte ska bli en vanlig kärlekshistoria utan en mer avancerad så att den som lyssnar börjar fundera på annat.

Bygger upp världar

Men i Iiris Viljanens text- och musikförfattande ligger också det personliga väldigt nära. Upplevelser, känslor, händelser från ett liv avhandlas. I hennes texter känner i alla fall jag igen mig många gånger.

Hur är det att dela med sig saker som kan uppfattas som väldigt privata?

– Det är som att när jag skriver något tänker jag mig själv i en roll – t­rots att det kommer väldigt nära. När jag sedan lägger musik till det bygger jag upp en värld och då känns det inte lika personligt från mitt liv, utan det blir som ett slags verk, säger Iiris Viljanen.

– Men det är spännande och intressant att andra kan känna igen sig i texterna, och jag tror att när jag skriver försöker tänka ”har det här skrivits tidigare?”. Jag vill ge en känsla, bjuda på något extra.

”Väldigt glad”

”Mercedes” initierades av singelsläppet ”Vintervikens strand” förra sommaren. En av de mer omtalade singlarna det året. Soloskivan släpptes i sin helhet i oktober.

– Jag hade inga förväntningar på vad folk skulle tänka om skivan. Men jag blev väldigt glad när reaktionerna kom. Jag försöker ta en dag i taget, men allt rullar på litegrann på ett annat sätt för första gången någonsin. Skapandet tar energi, tankar och ångest, men nu är det som att jag kan ha det lite skönt, kul och njuta.

– Men jag tycker inte att det är särskilt speciellt att spela ensam, det har jag gjort förr. Jag behövde hitta tillbaka till mig själv och roten till varför jag gillar musik och det fria skapandet. Det senaste året har varit jättefint.