Visst kan det vara så att hårda tyglar kan inspirera och trigga kulturutövare som vill utmana tingens ordning; det brukar exempelvis sägas att vi kan tacka Margaret Thatchers hårda nypor under 1970-talet för samhällskritiska filmare som Ken Loach och Mike Leigh.
Okej, innan ni börjar bomba mig med arga mejl: Jämförelsen mellan Järnladyn och regimen i Iran är såklart inte helt rättvis, den senares makt är oinskränkt och slår ner hårt på den som yttrar sig på fel sätt.
Men det verkar inte gälla alla. I alla fall inte alltid.
I min karriärs barndom var det två iranska filmare som gällde, Mohsen Makhmalbaf och den nu döde Abbas Kiarostami. Den sistnämnde gjorde, om man ska hårdra det, poetiska dramer från landsbygden, gärna berättade utifrån en man i bil, medan den något yngre Makhmalbaf hade ett mer direkt och i mina ögon mer intressant tilltal. Han var också indragen i en ständig konflikt med makten, som gjorde sitt bästa för att hålla honom på mattan. Makhmalbaf lär nuförtiden leva i exil i Frankrike, är fortfarande aktiv men hans filmer kommer inte hit med samma självklarhet som tidigare.
Samtiden främsta iranska duo heter Jafar Panahi och Asghar Farhadi – nä, de är ju ingen duo, egentligen, men det verkar som vi i väst bara klarar av att hålla två persiska regissörsnamn i huvudet åt gången.
Bäst av alla nämnda är Farhadi som berättar från en mer modernt Iran, speciellt så i hans två främsta titlar The Salesman och Nader och Simin – en separation och lyckas alltid väva spännande verk om klass, religion och mänskliga relationer (även om de filmer han gör utanför hemlandet inte känns lika angelägna) medan Jafar Panahi gör enklare, mindre och mer torrt humoristiska saker – men han är ändå den mest spännande, ur ett politiskt perspektiv.
När Asghar Farhadi vid en presskonferens på festivalen i Cannes 2016 fick frågan om det var svårt att göra film i hemlandet, på grund av censuren, blev han märkbart obekväm och gled på svaret, sannolikt medveten om att ett felaktigt svar skulle kunna betyda trubbel vid hemkomsten.
Jafar Panahi är inte heller en agitator, rent uttrycksmässigt, men hans filmskapande är en protestaktion i sig. Hans karriär är också den som tydligast exemplifierar dubbelheten hos den iranska censuren.
Under det senaste decenniet, då Panahis internationella stjärna har stigit till allt högre höjder, har han samtidigt haft den repressiva staten i hasorna. Först satt han i fängelse för att han, som regimen påstår, farit med anti-iransk propaganda, sedan blev det husarrest – och gjorde då dokumentären This is not a film, som han la på ett USB-minne och lät smuggla ut till festivalen i Cannes i ett bakverk(!). Efter det fick han börja röra sig runt i huvudstaden i bil (vilket resulterade i semidokumentären Taxi Teheran), men nu – om man ska döma utefter den nu Sverige-aktuella roadmovien Tre kvinnor – verkar han få röra sig någorlunda fritt i landet.
Eller så skiter han högaktningsfullt i de restriktioner han är pålagd.
Det är här det blir knepigt för en fyrkantig svensk hjärna att greppa maktens logik.
Officiellt gäller ju fortfarande hans 20-åriga yrkesförbud men likväl gör han film. Måhända lite under radarn, det är ju inga blockbusters direkt, men eftersom han är en begåvning bjuds han alltid in till de stora filmfestivalerna, vilket torde få de styrande mullorna att mullra, men inget verkar bita på denne godmodige dissident som trots sina svårigheter aldrig verkar tappa sitt goda humör.
Han är som sagt ingen rabulist, snarare en härlig humanist som med ett snett leende berättar om livet i sitt mångfacetterade hemland, vilket i sin tur gör dem politiska. I Tre kvinnor slår han exempelvis ett slag för kvinnors rätt att utbilda sig.
Kanske är det hans smala lycka att hans namn är så känt. Den iranska regimen skulle förlora kontrollen över hans ande om de satte hans kropp i finkan. Det är ju oftast de som beläggs med munkavel som låter mest, som får störst mediautrymme.
Genom att ge honom relativt långa tyglar kan mullorna samtidigt som de visar upp sitt missnöje med dissidenten, också låta hemlandet bada i ljuset från hans internationella framgångar.