Ingenting är fast i den belgiska konstnären Ann Veronica Janssens verk. Allt är sken, dimma, flytningar. Allt är gränslöst och oklart.
Det handlar om hur vi ser. Om det allra mest grundläggande för konst: om illusion och verklighet. Och om förvandlingens möjlighet.
Ann Veronica Janssens arbetar i gränslandet mellan konst och naturvetenskap. Men helt respektlöst, som om hennes ”forskning” utspelades i hennes kök. Hon experimenterar med små medel, de minsta och enklast tänkbara. Med ljus, luft och vätskor. Resultatet blir ofta bräckligt vackert. Små puffar av dimma som osäkrar alla konturer, fast som blir flytande, moln som upplöser gränser.
Hon kastar ut glitter på golvet – och det blir en skulptur eller en golvmålning som besökaren går in i. Kanske också en anspelning på den amerikanske actionmålaren Jackson Pollocks sätt att måla.
Hon ställer upp en rad enkla glaspaneler mot väggarna vars färg på ett magiskt sätt förändras när betraktaren passerar. Och hon gör en platsspecifik installation för Louisiana där horisonten mot Sverige undermineras av ytterligare en horisont, en vågrörelse som får det invanda på svaj. Allt åstadkommet med lite flytande olja.
Janssens har tidigare stått utanför institutionerna, och hennes konst bevarar ännu en öppenhet som får oss att se omvärlden på nya sätt och sätta alla självklarheter på spel.
Jag gillar trollerikänslan, skörheten och bristen på självförhärligande. Konstnären sätter igång små processer som vi besökare deltar i.
Om vi bara öppnar ögon och öron och vågar leka kan världen bli sagolik. I alla fall ett slag.