Liksom spöken verkar Ju-On/The grudge-berättelsen aldrig komma till ro. Det började som en serie kortfilmer av regissören Takashi Shimizu och sedan dess har biografer och direkt-till-video-tjänster hemsökts av inte mindre än fem japanska långfilmer och fyra amerikanska.

Serien var i sin tur tematiskt lik Ringu/The ring som också omfattar ett tiotal olika avknoppningar.

Ju-On/The grudge-filmerna, liksom den nya Netflixserien, handlar om en förbannelse som väckts till liv medelst våld och bestialiska mord företrädesvis på kvinnor och barn. Förbannelsen biter sig fast i huset där de begåtts och sprids till alla i dess närhet.

Tv-serien kan inte riktigt sägas ha en ny take på hemskheterna i det hemsökta huset i Tokyoförorten, men är i linje med vad som är berättarmässigt trendigt just nu en mer nedtonad historia. ”BU!”-effekterna är färre, tempot långsammare, färgerna dovare och skräckmusiken består till större del av försiktiga pling än överdådiga stråkar.

I serien söker en paranormal forskare svar på varför en ung skådespelare hemsökts av vad som verkar vara ett spökbarn som springer omkring i lägenheten. Hon flyttar hem till pojkvännen som verkar ha drabbats ännu hårdare av spökerierna. Parallellt får vi följa en utsatt gymnasieelev och ytterligare ett par.

Det börjar kusligt – både spökmässigt och socialt. Under de tre timmar som serien omfattar hinner man lära känna förbannelsens offer lite bättre än i filmerna. Men tempot är lite väl långsamt för att det ska bli läskigt – mycket dökött runt blodet med andra ord. Dessutom fylls serien med ett antal likartade berättelser (eftersom förbannelser ju har en tendens att upprepa sig).

Så småningom bryts det ganska sävliga skräcktempot och Ju-On bjuder på riktigt innovativ äckelskräck för att sedan sjunka tillbaka i ett makligare tempo.

Resultatet: godkänd sommarskräck, men nu är det dags att låta de japanska spökena vila i frid ett tag framöver, tycker jag.