Skribenten och filmfestivalarrangören Katarina Hedrén borr i en förort till Johannesburg, bara några minuter med bil från Nelson Mandelas hem i den sydafrikanska staden. Dagen efter dödsbeskedet är det mesta som vanligt i hennes kvarter.
– Det märks ingenting just nu förutom att trafiken som går mot hans hus är tätare. Under natten och tidigt morse surrade helikoptrar omkring i luften, berättar hon för Kulturnyheterna.
Barn i pyjamas & krogfolk
Men sent på torsdagskvällen vibrerade Johannesburg. Mängder av människor samlades spontant utanför Mandelas hem, för att fira hans liv. Katarina Hedrén var där och berättar hur det såg ut:
– Hundratals människor – verkligen ett tvärsnitt av Sydafrika i alla hänseenden – folk som kom hemifrån med barn i pyjamas, de som kom direkt från krogen, journalister, aktivister. Stämningen var magisk med sång, dans (toyi-toying), tända ljus, flaggor. Som ett upprymt men respektfullt födelsedagskalas snarare än en sorgevaka.
”Påverkat mitt liv på alla vis”
Katarina Hedrén tycker att journalister på plats betedde sig som ”hökar”. När hon kramade en vän, kom genast en dansk journalist fram och frågade vad kramen betydde.
Hedrén träffade aldrig Nelson Mandela själv, men det är inget hon sörjer. Hon är dock tacksam över den kamp han och hans likar har fört, för att få till en förändring,
– Han och de andra som kämpade, offrade sina liv och vann över apartheidregimen har påverkat mitt liv på alla sätt och vis, till och med på ett privat plan eftersom jag utan dem inte hade träffat min man, inte bott här idag och inte haft min son. Jag tycker att Mandelas och hans comrades viktigaste gärning är den övertygelse, tydlighet och beslutsamhet de manifesterade i kampen.
Kunde han ha gjort mer 1995?
Att Katarina Hedrén beundrade Mandela är tydligt, men hon står inte bakom allt han gjort:
– Att han inte tog starkare och tydligare ställning när nigerianska aktivister bad om Sydafrikas hjälp för att stoppa avrättningen av författaren och aktivisten Ken Saro-Wiwa 1995 var enormt beklagligt. Till hans försvar kan nämnas att diktatorn Abasha hade lovat honom att Saro-Wiwa inte skulle avrättas, men kanske borde Mandela ha vetat bättre och inte förespråkat tyst diplomati bakom kulisserna.
Irriteras av mjuk bild av Mandela
Bilden av Nelson Mandela har förändrats över tid. Hur ser du på den förändringen?
– Jag har irriterats av hur bilden eller myten Mandela domesticerats – att man valt att minnas honom som en dansande vänlig man i festliga skjortor snarare än en resolut frihetskämpe. En kissekatt istället för ett lejon. Och som någon som agerade på egen hand istället för en imponerande ledare omgiven av imponerande kollegor.
”Långt ifrån den enda”
Vem tycker du att vi ska lyssna på nu när Mandela är borta?
– Jag tycker att vi ska fortsätta lyssna noga på dem som talade klokt och väl samtidigt som Mandela talade och på de nya kloka och eftertänksamma röster som hörs i dag, i och utanför Sydafrika. Jag tycker i allmänhet att vi ska lyssna mindre på partipolitiker och mer på dem som söker svar genom att ställa komplexa frågor till sig själva och omvärlden, säger Katarina Hedrén, och fortsätter:
– Mandela var extraordinär men långt ifrån den enda, och det var apartheids tragedi – så många extraordinära människor berövades möjligheten att bli allt de hade kunnat bli.