”Det var länge sedan jag var i Göteborg”, säger Kendrick Lamar halvvägs in i fredagskvällens spelning på Flamingo-scenen. Och det stämmer på sätt och vis.
Egentligen var det bara fem år sedan. Men sedan dess har han hunnit släppa tre album. Han har också producerat och kurerat soundtracket till Black Panther, en revolutionerande superhjältefilm med majoriteten svarta skådespelare. Dessutom har han som första rappare tilldelats ett Pulitzerpris i musikkategorin.
Kung-fu-Kenny i huvudrollen
Ändå är Kendrick Lamars scenshow allt annat än skrytig. Pyroteknik, horder av sexiga dansare och alls slags rekvisita lyser med sin frånvaro. Förutom några roliga och retrosnygga Kung Fu-filmer med Kung-fu-Kenny i huvudrollen och bilder på vågor och solnedgångar så är inramningen enkel, nästan asketisk.
Men less is more-estetiken är ett smart drag som sätter Kendrick Lamars texter, budskap och otroliga rap-teknik i fokus. Han rappar snabbt och hårt så att det smattrar över Slottsskogen. Redan i inledande DNA från senaste albumet Damn slår hans rim hårt i magen när han levererar dem fläckfritt med den där lite hesa, ljusa rösten. Hans ansiktsuttryck är koncentrerat, kroppsspråket kontrollerat. Han har något viktigt att säga och han tänker få det sagt.
Många hits i katalogen
Men trots att det vilar ett visst allvar över 31-åringen från Compton, är fredagskvällen ändå till stor del en fest. Delvis på grund av att han helt enkelt har så många hits i katalogen. Låtar som Loyalty eller Alright, som blivit mer eller mindre synonym med Black lives matter-rörelsen, gör publiken vildare och vildare. Stundtals låter det som om hela festivalen är här.
Men stämningen höjs även av livebandet som då och då tar lite sköna utflykter från albumkompositionerna. Megahiten King Kunta blir ännu funkigare tack vare en basist med riktigt långa fingrar. XXX får en ännu jazzigare make-over.
När det är dags för Humble dånar det över gräsmattan: ”Sit down! Be humble!” Kendrick Lamar kommer ut igen, berömmer publiken och ber dem om att ”snälla få köra en sista låt”. Fast det är överflödigt. Efter ikväll har den här Pulitzerpristagaren inte längre någon anledning att vara ödmjuk.