Kings of convenience, och framför allt Erlend Øye, var norrmännen som gav den blyge indietönten ett ansikte. Han (eller hon) som tycker att det är lättare att dansa med än att prata med den där snygga på festen.
Duon från Bergen var proffs på melodier. Men det var för att deras musik, trots visksången och sitt otroligt lågmälda sound, samtidigt var en så intensiv känsloexplosion, som vi älskade den och spelade albumen Riot on an empty street och Declaration of dependence om och om igen.
De fyllde ut mellanrummet mellan den stela, tråkiga, självmedvetna och manierade indiepopen och den som vältrade sig i experimentell attityd som Tough Alliance, eller sydamerikanska rytmer a la Hellström och senare Lekman.
Comebacken är enligt Eirik Glambek Bøe ”en sammanfattning av svårigheterna vi har mött under våra liv de senaste åtta åren”. Och kanske har någon av dem krossat en spegel för det verkar onekligen ha varit tufft – framför allt på kärleksfronten.
Albumet Peace or love är till stor del ett brev till Kanskekvinnan – hon som aldrig kan bestämma sig och som när hon väl lämnar gör det utan förklaring och tar med sig all självkänsla man hade. Temat är manlig sårbarhet – både textmässigt och musikaliskt.
För precis som för tolv år sedan är det akustiska gitarrer och mjuk växelsång som gäller – ibland riktigt rippade Simon and Garfunkel-stämmor, men vackert är det.
Hela skivan är egentligen en tidsresa tillbaka till 00-talet, det låter mer eller mindre precis likadant som då. De har till och med samarbetat med kanadensiska Feist, precis som när det begav sig. Frågan är bara om det är just dit de borde styrt skutan.
Visst har man saknat den velourpoppiga mjukismannen ibland genom åren, inte minst under den svensexemässiga EDM-vågen eller den senaste tidens gangstarap-trend. Ändå är det de lite mer riviga låtarna som lyfter det här albumet.
När det är extra klapp på gitarrerna, stråkar och rytmer och när man kan se Øye och Bøe framför sig, svängandes på höfterna. När de sjunger ut (nåja, nästan) som på singeln Rocky trail.
Peace or love är både snyggt och stundtals gripande. Men att försöka låta precis som förr, fast utan ge oss någon ny pärla som I'd rather dance with you, Misread eller Mrs Cold, är inte helt lyckat.
Hur skulle det låta om Kungarna av bekvämlighet försökte ta ett steg utanför den där trygghetszonen och kanske våga uppdatera sig eller testa nya ingredienser? Det är ändå frågan som hänger över hela albumet.