Sommaren 2014 satt jag hos läkaren på vårdcentralen. Trött, ledsen och orolig – för jag visste att en sjukskrivning kunde kosta mig mitt visstidskontrakt. Under hösten lyssnade jag nästan bara på ”Break free” med Ariana Grande och försökte göra upp överlevnadsstrategier.
Blev helt vansinnigt rörd när min chef berättade att hon lyssnade på samma låt. Hon ville inte mer och drömde om att säga upp sig och resa bort. Vi slutade båda två. Till samma soundtrack.
Och herregud när ”One last time” spelades på en födelsedagsfest förra året. Jag var yngst på platsen och åldersgap kan vidgas till slukhål i en gräsmatta när storlek på kulturellt kapital ska studeras och fixeras. Men så Ariana Grandes röst.
And I know, and I know, and I know
She gives you everything but boy I couldn't give it to you
And I know, and I know, and I know
That you got everything
But I got nothing here without you
Alla kan börja dansa nu. The power of populärkultur.
Läs mer: Ariana Grande: Jag är så ledsen
För 15 år sedan hade jag älskat Ariana Grande jättemycket. Det vet jag med nästan matematisk säkerhet.
Hon är en av många amerikanska barnskådespelare som växte upp och blev artist. Alltså någon att följa och se bli vuxen samtidigt som man själv växer upp, och som därför kan bli så otroligt älskad. Det är en platonsk familjerelation utan besvikelser och det kommersiella kändisskapets successionsordning sedan Mickey mouse club på 80-talet.
Som Tove Styrke sjunger, ”Your tears don’t shake my world like Britney Spears”.
Ariana, eller Ari, som fansen säger, tillhör Nickelodeongenreationen, och är mer experimentell och normbrytande än vad Britney var på sin tid. Trots att hon inte har bytt genre för att manifestera sin vuxenhet eller sitt behov frigörelse från åren som barnstjärna. Hon utvecklas inom den och behåller sin hejaklack.
Läs mer: Här är Ariana Grande
Ariana har integritet, snäser åt misogyni i intervjusituationer och låter tillsammans med Nicky Minaj de manliga dansarna krypa tillfredsställande framför dem på VMA-galans scen.
I senaste musikvideon ”Everyday” har svarta, vita, samkönade och pensionerade par förspel i offentliga miljöer till omgivningens förtret. Det är kul och Ariana Grandes röst täcker fyra oktaver. Snäll verkar hon också.
Klart att världen tycker om henne. Klart att arenan i Manchester fylldes av framförallt unga människor på måndagskvällen. Människor som kanske följt ”Ari” sedan Nickelodeon och som tycker att ingens tårar kan rubba världen så som hon kan.
Möjligen har de gjort slut första gången till ”One last time” och gått på sommarlov till ”Break free”.
Läs mer: Här är bilderna som delas för att hedra offren
De var i alla fall på konsert i måndags. För att de ville, eller kanske till och med för att de behövde det. Så stark är kärleken till en idol och så brutal blir berättelsen om kvällens slut.
Nu pryder Ariana Grandes signaturdetalj, ett par kaninöron, de uppmaningar till bön som sprids på nätet efter dådet i Manchester.
Privilegiet med att vara ett fan, är rätten till samhörighet och beslutsamheten i vart den gemensamma kärleken ska riktas. Just nu till varandra.
Det är en styrka så god som någon. Och hoppfullt, när de som älskar mest får betala det värsta priset.
Your tears don’t shake my world like Britney Spears.