Med tanke på hur Nobelprisstatistiken ser ut, 14 av 114 litteraturpristagare är kvinnor, är det kanske inte särskilt överraskande. Kvinnors berättelser har sällan stått särskilt högt i kurs bland de (forna) aderton.

Men att Svenska Akademien i dag säger att domen mot Jean-Claude Arnault inte har något med dem att göra är ändå anmärkningsvärt. Dagens utfall i hovrätten borde tvärtom göra det omöjligt för dem att fortsätta bagatellisera såväl vittnesmål som den roll man själv spelat i den här berättelsen. I stället gör man tvärtom. I en intervju med TT häromveckan frågade sig Anders Ohlsson om Akademien alls har några problem.

1996 fick dåvarande sekreteraren Sture Allén ett brev från Anna-Karin Bylund. I brevet beskrev den unga konstnären hur Jean-Claude Arnault ”missbrukar sin roll som konstnärlig ledare genom att utnyttja och förnedra de kvinnor, och då speciellt unga, som kommer i hans närhet.” Likväl fortsatte Akademiens finansiering av verksamheten i decennier och Sture Allén har i efterhand kallat brevet ointressant.

I dagens dom står det att läsa att den målsägande kvinnan inte vågade polisanmäla våldtäkterna hon utsattes för, med anledning av Arnaults position i kulturvärlden. En position Svenska akademien genom sitt ekonomiska stöd och ledamöters medverkan till programverksamheten på kulturklubben Forum år efter år har legitimerat.

Om Akademien fortsätter att hävda att de inte har med saken att göra kan detta bli slutet för institutionen. Det är många som tycker att en ursäkt till de drabbade kvinnorna vore klädsam. I stället fortsätter Akademien att tiga.