Ståhl-Nybergs verk beskriver en traumatisk tid då många svenskar – precis som hon – tvingades lämna landsbygden eftersom jordbruket rationaliserats. Men precis som många andra återvände konstnären varje sommar till sin hemby i Jämtland, för att måla.
Ett talande exempel är Resta där den nyplöjda åkern sjuder av färg och liv.
Bilder från hembygden
Hennes bilder från hembygden är med andra ord skrämmande tomma – vart har alla människor tagit vägen? Svaret finns i verk som Farsta Torg från 1969 och Bänken från 1981: De hamnade i ett grått höghus i någon anonym förort.
Både Farsta Torg och Bänken är två deppiga målningar där konstnären använt ett skevt, ”kubistiskt” perspektiv för att beskriva hur den nya tillvaron skavde.
Utmanade under 70-talet
Ståhl-Nyberg vägrade att acceptera att bänken skulle vara slutstationen – utan trodde istället benhårt på konstens förmåga att förändra. Under 70-talet började hon utmana och ifrågasätta de auktoriteter – som till exempel stadsplanerare i sin lilla bubbla – vilka låg bakom alla omänskliga förortsmiljöer.
Kronan på verket blev Ståhl-Nybergs konstnärliga gestaltning på Akallas tunnelbanestation 1977. Sex stora målningar som visade vägen till en bättre och mer jämlik framtid; där man till exempel skulle slippa stressa ihjäl sig på jobbet – en vision som tyvärr inte infriats.
Men visst hade hon helt rätt om mansrollen – idag måste man ju inte vara någon superhjälte utan det är lika coolt att vara hemma och ta hand om ungarna. Tack för det Birgit!