Den snart 80-åriga rekommendationen att minst en procent av byggnadskostnaden bör läggas på offentlig konst är mer aktuell än någonsin. Tidigare i höst visade Kulturnyheterna att landstingen ropar efter tydligare processer och riktlinjer för att möjliggöra bättre hantering av fast konst. Kommunerna har samma problem. Särskilt de små. Av landets kommuner använder drygt två tredjedelar enprocentsregeln som antingen regel eller rekommendation, enligt en rapport från Konstnärsnämnden från 2013.
– Vi ser att tillämpningen är högre i tillväxtkommuner. Det är mycket lättare för en större kommun att ha strukturer på plats och tillräcklig kunskap. En större kommun kanske har flera anställda, något som gör att ansvaret för fast konst inte bara ligger hos en tjänsteman – då blir det lättare, säger Konstnärernas Riksorganisations ordförande Katarina Jönsson Norling.
Konstens potential
Strukturer som inte är beroende av enskilda tjänstemäns intresse och kunskapsnivå, tydliga riktlinjer och bättre processer är några av de delar som KRO:s Katarina Jönsson Norling beskriver som det krav för att den konstnärliga gestaltningen med fast konst ska komma till sin rätt.
Bilden av att det enbart är två tredjedelar av landets kommuner som använder enprocentsregeln uppskattar Katarina Jönsson Norling finns kvar i landet än idag. Men hon poängterar också att det just nu verkar pågå ett skifte där allt fler kommuner ser ut att ha fått ett ökat intresse för den. Både kommuner som redan har enprocentsregeln på plats – och kommuner som vill införa den.
– Stora kommande investeringar är en av grundorsakerna. Men också att man nu ser konstens potential och förstår att det är ett rikt sätt att nå ut med konst till alla i samhället. Man vill inte längre beställa ”en dekoration till tårtan”, utan nu är förståelsen mycket större att man får en helt annan kvalitet på gestaltningen om man integrerar konsten tidigt i processen, säger Katarina Jönsson Norling.
Grundläggande frågor
Ett högre intresse för offentlig konst och konstnärligt gestaltande alltså. Men många grundläggande problem kvarstår. ”Man vet inte riktigt hur man ska göra”, säger Katarina Jönsson Norling. Några av de vanligaste frågorna KRO får motta från kommuner är ofta grundläggande. Var i kommunen ska konsten placeras, vilken slags gestaltning och när ska konstnären egentligen komma in i processen.
Men en ytterligare ett problem som uppkommit kring den offentliga konsten och stora kommande offentliga satsningar är att den konstnärliga gestaltningen riskerar att falla bort när kommuner väljer att lägga ut byggandet på privata exploatörer. En lösning skulle enligt KRO:s ordförande Katarina Jönsson Norling kunna vara att kommuner redan på tidigt stadie i avtalsskrivandet med privata exploatörer anger in enprocentsregeln som ett krav. Något som redan vissa kommuner använder sig av, till exempel Göteborg, berättar hon. Det här för att säkerställa att konstnärlig gestaltning med fast konst också blir en del av det byggandet även om den privata aktören inte har eget intresse av det.
– Genom att villkora konstnärliga gestaltningar i markanvisningar och exploateringsavtal när man bygger nytt ges allmännyttan och de privata bolagen samma förutsättningar. När kommunen anvisar vissa platser säger man alltså att procentregeln ska följas. Så om kommunerna använder sig av sitt planmonopol kan konsten komma alla till del, säger KRO:s ordförande Katarina Jönsson Norling.
”Kommunerna är utsatta”
Fyrbodals kommunalförbunds arbete med offentlig konst är ett exempel på ett försök att brygga denna okunskap som ofta finns ute i kommunerna. De har i nästan 10 år arbetat aktivt med att öka de i kommunalförbundets 14 kommuners förståelse för den offentliga konsten. Hos dem finns enprocentsregeln som ett mål för samtliga kommuner i förbundet. Årliga seminarier, arbetsgrupper och engagerade projektledare beskriver Fyrbodals ansvarige för kulturfrågor Marianna Andersson som en nyckel. Men också vikten av att kommunens politiker och kommunalråd förstår de processer och konstnärliga värden konsthandläggarna arbetar utifrån, berättar hon.
– Kommunerna är utsatta och befinner sig i en svår situation, och då speciellt mindre kommuner som kanske inte anser sig ha råd. Men det handlar många gånger om intresse och öppenhet – att ha mod att göra någonting extra och att våga lära sig, säger Marianna Andersson
Men likt KRO har också Marianna Andersson sett ett ökat intresse för offentlig konst under de senaste åren.
– När jag började var den offentliga konsten ”grädde på moset”. Men nu ser man att folk blivit mer medvetna om den vardagliga konsten. Och att politiker till exempel ser att det är bra för besöksnäringen och ur ett marknadsföringssyfte.