Wanås är ju mest känt för sin samtidskonst men i år öppnar man faktiskt med en utställning om folkkonst; alltså konst gjord av folk som inte har någon konstutbildning. I en stilig gammal husvagn finns konstnären Richard Johanssons egen samling av folkkonst; och inne i konsthallen visas 250 verk till som han har samlat in från allmänheten. Spännande!

Folkkonsten har uråldriga anor; och driften att dekorera sina bruksföremål finns i alla kulturer. Motiven till den målade eller skurna dekoren bestod av stiliserade bilder från naturen och enkla symboler som till exempel gav tur i kärlek.   

Men alla nöjde sig inte med bruksföremål utan gick vidare och började skulptera i eller måla tavlor. Andra bytte plogen mot staffli och gick runt och målade av hus och gårdar i utbyte mot mat och husrum. Men eftersom man inte behärskade perspektiv blev bilderna väldigt platta; vilket bara gör att de känns mer autentiska. Och när man saknade uppdrag målade man istället av kända byggnader – som till exempel slott – från vykort.  

På den här tiden var hårarbeten högsta mode. Precis som i berättelsen om Simson trodde folk att hår hade ett slags magisk kraft; ett armband kunde till exempel förstärka kärleken. Men kvinnorna skapade även minnestavlor för dom som gått bort; till exempel en hjärtformad fotoram till en liten pojke som bara blev två år. 

Numera verkar mycket av konsten mest handla om pengar och status. Så inte här. Den här utställningen är en inspirerande påminnelse om att konstnärligt skapande är ett grundläggande mänskligt behov. Det var det Jerry Williams menade när han sa: Man måste få lira.